Olyckligt kär

Ibland träffar man någon som man faller handlöst för. Hjärtat exploderar av kärlek och man blir helt besatt utav varandra. Man vill vara nära. Att sova i samma säng är för långt bort. Man vill andas samma luft. Ni vet? Så där sjukt jävla kär.
Men ibland är det bara fel tidpunkt i livet.
Ibland blir kärleken inte riktigt besvarad. Eller i alla fall inte så som man föreställt sig. Man är 100% redo och lite till att kasta sig in i den andres liv och ge upp allting annat. Men den andre är inte lika säker. Och man gråter hejdlöst för att det inte finns tid att ses. Och man väljer att bryta upp kontakten för att försöka glömma och gå vidare. För att försöka respektera den andre och låte den andre få andas ut.

Det har snart gått ett år.

Vi hördes innan julen. Jag ville be om ursäkt för mitt beteende. Be på mina bara knän om förlåtelse. Det var kanske inte rätt att ställa sig vid sidan om och blunda. Men hen är inte redo. Hen vill inte.

Det går några månader.

Nu har hen hört av sig. Frågar hur jag mår och hur livet går. Pratar på som om ingenting hänt. Och mitt hjärta slår så fort att jag inte hinner med. Vill inte ha förhoppningar. Det gör så ont.
Men hjälp. Jag är fortfarande kär efter sådan här lång tid. Det pirrar fortfarande i kroppen när hen skriver till mig. Hen måste ju bara vara rätt!

Faan.