dagens låtcitat:
Det skvallras om fel och svek av vänner
Mitt minne är helt fullt av sånt
Jag hoppas att jag glömmer allt så småningom
Jag är gammal och sitter här och glömmer
Muttrar och fördömer
Alla gamla fel jag nu berömmer
-
:)
-
Människor har betett sig så underligt idag. En kille tutade mot mig och tryckte sitt ansikte mot bilfönstret och körde förbi. Kort därefter körde en skåpbil förbi och såg att chauffören där i pekade finger åt mig, helt omotiverat. Han kanske hade en dålig dag.
Umgicks lite med Alex idag. Pratade om ensamhet och hur vi inbillar oss jämt att vi är det. Det var ett ganska kort samtal, men väldigt givande, eftersom inga ord blev missförstådda och vi förstod precis vad vi snackade om. Kändes lite som att vi läste ur ett bra filmmanus.
Det är så jävla viktigt att man umgås med folk ibland och pratar om sånt här. Man behöver. En del av ensamhetskänslan bygger på att man inte har någon att prata om den känslan med.
Idag har jag umgåtts med Tess och suttit vid hamnen. Det var trevligt men kallt, och nu tror jag att jag har blivit lite förkyld. Min hals har digitransformerats till ett monster. Det kanske borde vara allmänt förbjudet att sitta mer än en kvart vid hamnen på soliga men blåsiga dagar. Sen vandrade jag vidare till Kim och såg på riktigt usla avsnitt med Simpsons. Usch. Halloweenavsnitten borde inte få finnas.
Efter det såg vi på en animerad film jag inte minns namnet på, varpå Kim somnade. Under tiden fixade jag en mobil åt Mattis på tradera. Jag är en superhjälte. Nu sitter jag hemma hos mina föräldrar och stirrar på brödpaketet.
Det är lite lustigt, för jag tänkte att det här påsklovet skulle bli det mest stillsamma nånsin, men papp så var jag iväg till stockholm (tack mamma) och har inte en enda lugn dag istället. Känns ganska bra faktiskt!
Jag känner mig jättetråkig nu när jag skriver. Det känns som att alla ord sitter ihop i en enda substans och är i färgen grå. Det kvittar vad jag skriver, för varje bokstav synkroniseras ändå med geggan. Det är nog för att jag är trött. Jag är fett trött. Ska äta min macka och sen judokasta mig över sängen.
Tillsammans kan man känna sig så riklig. Fylld! Man fyller kvoten tillsammans och löser mer än bara problemet.
Vaknade jättesent idag och var på autozombiepilotläge. Sedan gick jag på en fest som jag egentligen inte alls kände för att gå på, men som jag gick ändå på för att jag kände mig ensam. Efter att jag gick på en liten minipromenad och pratade med en vän i telefon så bestämde jag mig istället för att gå hem. Väl hemma satt jag på golvet med en av mina rumskamrater och pratade om minnen och problem och känslor. Vi hade ett riktigt givande samtal och jag känner mig så glad att vara jag just ikväll.
Sitter kvar i skolan helt ensam och är duktig och arbetar på mina arbetsprover, organiserar dem, häftar, gör fint. Det ger mig värsta adrenalinkicken av nån anledning, så jag springer runt och dansar som en idiot stundvis without a care in the world för att sedan sätta mig ned igen och fortsätta rita.
edit:
And BADAM! Vikt ihop allt fint och stoppat ned i kuvert, med Düsseldorf i bakgrunden. Nöjd.
Vanligtvis i sådana här situationer hade jag kurat ihop mig totalt till en självömkande boll av self-pityness och inte riktigt förstått hur man skulle kunna tackla tillvaron. Det enda det hade lett till hade varit att jag skulle gro in mig djupare in i mig själv och helt enkelt försvårat allting.
Vill jag känna mig mer innanför så får jag väl börja se till att förstå varför det sker från första början, vilket jag faktiskt förstår nu, vilket kommer leda till att jag tar mig ur det här.
För jag menaaarrr... fortsätter jag tänka sådär så blir det bara som förut. Inbillar jag mig ensamhet så blir resultatet tillslut ensamhet. Jag måste ta mer fysiska initativ och våga tro lite mer för att förbättra min egen känsla av gemenskap.
..
PÅ TAL OM SAKER som inte rör det här
så vinner jag nog lätt världsmästarskapen i film den här månaden. Speciellt när det kommer till att hitta sina favoritfilmer för struntsummor! Scott Pilgrim, Hayao Miyazaki-box, Nick & Norah's infinite playlist, Back to the future-trilogin, och kanske härnäst Paper Heart.
Det är så svårt att sitta bredvid någon man tidigare brukade jämföra nästan hela sitt liv med, och se på den hur den avbildar en annan människa på papper så väl. Varför måste jag jämt jämföra mina uttryck med andras? Ghhhhh, känner mig så liten. Sen att läraren, som förövrigt är fruktansvärt opedagogisk, öppet visar hur han favoriserar, gör inte prestationsangsten lättare att hantera.
UPP MEREJ! Ryck upp dig! Helst med rötterna, för till dessa rötter skälver kampviljan.
Det känns så fruktansvärt småsint att jämföra sig med andra istället för att försöka lära sig av andra. Jag har ju redan varit genom sånna här dumheter förut, och jag vill ju tycka att jag lärt mig något ur det. Vilket jag nog har ändå, eftersom jag faktiskt sitter här och är upplyst om vad fan jag håller på med. Jag ska nog lägga lite mer energi kring att åtminstonde FÖRSÖKA lära mig av andra när ångesten smyger sig på.
Kan jag bara få ha lite utrymme för mjukhet och lätta känslor? De senaste två månaderna har varit lite för mycket för min nacke och det är nästan att jag blir desperat efter respons som lyfter upp min karaktär, den jag är.
Men vad vill jag lära mig? Egentligen?
Det känns bara som jag vill bli bra på allting PRECIS NU och dessutom känna mig som en fantastiskt trivsam person och det känns så hysteriskt! Måste nog sätta mig ned med mig själv och fundera ut vad jag faktiskt VILL bli bra på, vem jag är, i ett försök att varva ned också. Det i sin tur kanske höjer min självkänsla lite, samtidigt som jag drar ner på prestationsångestmolnen som blockerar min syn
En tanke spann vidare och jag kom på att jag trivs så mycket med lugna människor. Enkla, inte så svåra. Jag känner mig mindre hysterisk och mer normal. Att jag kan slappna av. Det känns lite mindre som att min penna ska spräckas i tusen bitar.
Det är tråkigt att känna sig ful och okarismatisk. Ja, det är det.
Vill bara ligga i sängen i 100 år, och somna om länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge länge.
Och drömma om en stad utav potatismos och en whiskeyflaska fylld med äppeljuice.
Men det ska jag inte. Jag ska iväg och jobba på min arbetsprover med Hanna.
