fjärde april

Det är så svårt att sitta bredvid någon man tidigare brukade jämföra nästan hela sitt liv med, och se på den hur den avbildar en annan människa på papper så väl. Varför måste jag jämt jämföra mina uttryck med andras? Ghhhhh, känner mig så liten. Sen att läraren, som förövrigt är fruktansvärt opedagogisk, öppet visar hur han favoriserar, gör inte prestationsangsten lättare att hantera.

UPP MEREJ! Ryck upp dig! Helst med rötterna, för till dessa rötter skälver kampviljan.
Det känns så fruktansvärt småsint att jämföra sig med andra istället för att försöka lära sig av andra. Jag har ju redan varit genom sånna här dumheter förut, och jag vill ju tycka att jag lärt mig något ur det. Vilket jag nog har ändå, eftersom jag faktiskt sitter här och är upplyst om vad fan jag håller på med. Jag ska nog lägga lite mer energi kring att åtminstonde FÖRSÖKA lära mig av andra när ångesten smyger sig på.

Kan jag bara få ha lite utrymme för mjukhet och lätta känslor? De senaste två månaderna har varit lite för mycket för min nacke och det är nästan att jag blir desperat efter respons som lyfter upp min karaktär, den jag är.

Men vad vill jag lära mig? Egentligen?

Det känns bara som jag vill bli bra på allting PRECIS NU och dessutom känna mig som en fantastiskt trivsam person och det känns så hysteriskt! Måste nog sätta mig ned med mig själv och fundera ut vad jag faktiskt VILL bli bra på, vem jag är, i ett försök att varva ned också. Det i sin tur kanske höjer min självkänsla lite, samtidigt som jag drar ner på prestationsångestmolnen som blockerar min syn


En tanke spann vidare och jag kom på att jag trivs så mycket med lugna människor. Enkla, inte så svåra. Jag känner mig mindre hysterisk och mer normal. Att jag kan slappna av. Det känns lite mindre som att min penna ska spräckas i tusen bitar.