Testar olika roliga outfits att ha på mig på min födelsedag. Det lutar åt en Doctor Who-inspirerad klädsel med fluga och rubbet. Känner mig fånig. Och glad.
Förresten, de som befinner sig i Stockholm den 14:e får gärna svinga förbi Tantolunden om de har lust för det. För där kommer det att firas en födelsedag.
Förrrresten #2, jag sitter här och planerar födelsedag, festival, och övrig framtid. STRESSEN. Det är nästan att jag får skuldkänslor av att sätta mig ned och titta på lite tvserier, eftersom mitt huvud bara vill ägna tankeverksamhet åt det som är viktigt.
Jag är trött på melodier, men jag är ännu mer trött på att sitta still.
Det är så trist att vara deppig, så jag tar och dansar i mitt kök till bob hund och galen funk istället.
Känner mig helt uttryckslös. Ingen vilja att prestera, ingen motivation till att göra saker. Men jag gör saker ändå, jag umgås med folk för att inte känna mig ensam. Men hela mitt uttryck går till att göra te och titta på tvserier. Orkar aldrig göra redig mat heller. Är så vansinnigt trött på att i perioder gå runt och intensivt önska att jag vore någon annan och att jag vore rätt från början. Är trött på att för varje negativ punkt jag lägger ut i den här intrawebsdagboken så måste jag nästintill tvångsmässigt skriva något som är bra för att väga upp lite. Det ni, är ett bevis på bristande självkänsla.
Ibland är det skönt att få tycka lite synd om sig själv. Ja, för fan.
Bara jag lovar mig själv att det inte är där jag vill stanna. För det vore ju tråkigt.
Men nånting måste jag ju göra. Nånting måste ju hända. Livet har förhoppningsvis mer att erbjuda än att misslyckas med att få bukt med sig själv. Lösningarna finns ju trots allt (nånstans) i allt jag gör. I allt jag tänker. Någon dag kommer jag ju göra något, eller tänka på något, som får mig att tänka annorlunda. Någon dag, så.
Den här sommaren kommer väl till hands. Vill träffa nya människor.
Det kan inte ha varit kul förresten att läsa allt det här tramset, så här får ni en bild på en söt kattunge:
Trots att jag har en outbreak av finnar i mitt ansikte, så känner jag mig fin. Det är lite som att gamla ideal tynat bort och skapat spelrum för nya. Nya ideal som känns lite mer.. som handlar lite mer om rimliga ambitioner. Jag brukade vara så hård mot mig själv. Att titta på folk och se skönheten i dubbelhakor och dålig hy känns otroligt befriande. Att titta på mig själv och inte se varenda skavank som en skavank känns otroligt befriande.
Igår var jag på Yann Tiersen och det var otroligt bäst. Av ren slump (kändes det som) knackades det på min rygg, och vad får jag inte då, om inte Tiersens väl använda violstråke! : DDD (fan_boi89)
Jätteknasigt var det, för jag stod ju med ryggen mot och det stod mycket annat folk runtomkring. Jag fick den inte personligen av honom, tyckte det såg ut som att det var nån i bandet eller någon backstagesnubbe, eftersom den räcktes till mig från scenen. Jag undrar ändå om det var en slump eller om mannen himself valde ut mig enbart för att jag gjorde något sorts intryck på honom (jag sa en grej han fnittrade lite åt).
Hade mig själv och min skjorta lutandes över ena förstärkaren under större delen av föreställningen, för att tonerna skulle rinna in i plagget. Och det, mina vänner, går inte att tvätta bort!
Hursomhelst, good show. Är så otroligt nöjd att jag gick med Anton också. Vi träffade en temporär vän under spelningen, det var fint, och jag imponerade tydligen en tjej så pass mycket med min stråk att jag fick hennes visitkort.
det känns som att jag blir väldigt lätt socialt utmattad nuförtiden. en helg räckte.
puuuuuuuh--
:)
but it ain't over yet. idag hade vi en bunt med potentiella elever som kanske kommer börja här, och imorgon kommer en lika stor bunt som vi ska vägleda genom animationens dunkla mörker.
och inte nog med det
imorgon beställer jag en biljett till en av mina favoritgrabbar och dagen därpå ska vi kika på Yann Tiersen, som spelar på debaser slussen. det kommer bli så sjukt maximalt grymt. det handlar om en av mina favoritmusiker någonsin som jag heller aldrig sett live. jag är autotaggad.
men innan dess ska jag titta på film och äta chips i min ensamhet. För det är jag värd
Det finns en anledning till att jag älskar film och tv. Och det är att jag är en del av gemenskapen som finns bland karaktärerna men inte behöver engagera mig, behöver inte prestera, bidra med leenden, skämt, smarta observationer, osv. Fiktionen låter mig andas.
Såvida jag inte blir alltför ledsen av alla leenden, just för att jag känner en avundsjuka och en önskan att befinna mig i deras situation.
Kommer jag hem och är klockan inte alltför sent så ska jag ta och titta på filmen jag fick låna av Svante. Sience of Sleep.
