busbarns blogg

Jag har haft den mest fantastiska helgen på evigheter. Nästa alla mina nära och kära samlade på en enda plats tillsammans.
Fantastiska presenter. Choklad, te i mängder, avokados, oboy och lite allt möjligt. En teckning från Tor och Erik där de ritat mig i mitten som en späckhuggare och så håller de mig i varsin fena och så står det "besta venner" med varannan bokstav felvänd. De hade rivit av teckningen på mitten och gav mig varsin halva var inslagen i ett paket, och så fick jag en leksaksbil och en helikopter han gjort sönder av Tor och en späckhuggarleksak av Erik. Jag fick även ett apelsinträd och en tavla med Thorin.
Men jag känner ingen glädje från gårdagen längre.
Jag kan inte längre fylla ut tomrummet och uppleva eufori som jag en gång kunde. Då kunde jag stå ut med att allt var åt helvete för jag kunde flyga så jävla högt. Vara så hög på livet och mitt umgänge. Hade sex i timmar och var helt borta i skallen efteråt.
Jag kunde vara lycklig i dagar efter en händelse som igår, gå omkring i min bubbla av lycka och eufori i några dagar efteråt och vara helt avskärmad från världen trots att insidan bara trasade och gick sönder.
Men ingenting känns på riktigt längre. Det känns som att trots att de jag älskar var där så var de så långt borta. Allting är så jävla långt borta. Det kommer aldrig riktigt in i mig längre.
Ingenting kommer in i mig längre.
Jag går aldrig riktigt sönder. Ingenting kommer innanför min hud. Men jag vill, jag vill så jävla mycket. Jag tror inte att ni förstår hur mycket jag längtar efter att inte känna mig så tom, inte känna mig så själlös och bara som ingenting fast allting på samma gång jag längtar så desperat att jag funderar allvarligt på att gå ur mitt älskade UNF och supa skallen av mig och se om det hjälper, om jag kan få uppleva den känslan av att leva igen
Jag vill inte leva, och jag vill inte dö, jag ser inte ens någon jävla mening i att skära mig för det gör ingen skillnad längre
Det kommer inte få någonting att sluta och kommer inte att göra någonting bättre för det ger mig ingen lycka, ger mig ingen kick och inget rus som jag så desperat längtar efter
Jag har sedan flera år tillbaka använt sex som mitt rus istället för droger och alkohol
Även om jag inte legat så har jag hånglat, strulat och varit ute efter fysisk närhet
Jag har bokstavligen knarkat fysisk närhet
Sen jag blev av med oskulden har jag haft så fruktansvärt mycket sex. I timtal ibland. På alla platser tänkbara, så länge jag har kunnat få känna ruset i skallen. Blivit sönderknullad och slagen och det känns som att jag bara behöver grövre och grövre saker för att uppnå samma rus som förr, jag har inte känt det på så otroligt länge och om jag får det så blir det aldrig nog, det blir aldrig nog starkt, jag kan aldrig vandra omkring i den totala lyckan, känna mig här och nu och bara hänge mig åt att allting är så starkt och otroligt och ingen annanstans än just där för att sen komma ihåg ruset och längta efter det, jaga efter det igen
För jag orkar inte jaga och det är för svårt då det inte är någon som vill och jag känner mig fångad och fri på samma gång och enda anledningen att jag känner mig instängd är därför jag inte kan uppbåda känslan av riktigt liv i mig själv
Och jag kommer hem från bion där den fruktansvärda tomheten slog mig och bara faller ihop i hallen och gråter för jag orkar inte mer, och jag vill inte dö jag vill bara att allting ska försvinna och att allting ska kännas och vara på riktigt och jag vill inte ha de minnen jag har i min kropp som gör att allting i mig kämpar emot det jag egentligen vill som reagerar så irrationellt men så starkt att det bedövar all logik som finns
Och jag hatar allting och vill inte vara ensam
Jag vill för i helvete inte vara ensam
Jag känner mig ensam hela tiden för ingenting kommer riktigt inuti längre, förutom Tor som kan nästla sig in, men han förstår inte och bryr sig inte så mycket och jag orkar inte förklara och jag vill att det ska vara andra personer än han som gör det och jag vet inte vad i helvetet det är han gör så jag kan inte lära någon annan och jag saknar Ebbe så jävla mycket
Kom hem älskling snart, kom hem, jag vill ha dig här och krypa in i din trygga famn för allting är så skrämmande och stort och alldeles för litet på samma gång och jag vill bara få känna igen, det där lyckan som jag kommer ihåg att jag kände en gång
Den som var så stark att jag ville leva trots att allting rasade och det gjorde så mycket ondare och jag var så mycket sjukare än nu
Jag vill inte jag vill inte jag vill inte mer men jag vill inte att allting ska sluta jag vill bara att det ska börja om från början

Anna Malmberg började just följa min Tumblr.
http://anna.elle.se/
Där är hennes blogg för er som inte känner till vem hon är. Hon är en otroligt duktig fotograf som jag beundrar väldigt mycket.
Nu kändes mitt liv helt plötsligt ganska mycket bättre bara. Orkar inte. Så jävla_glad_tjej_95.
Fyller år på måndag för övrigt. Arton år blir jag då. Gammal blir jag.

Jag älskar barnfilmer. I helgen har vi tittat på Sinbad. Älskar den filmen, Eris är nog den grymmaste skurken jag känner till. Hon har liksom ingen anledning att göra de sakerna hon gör annat än att hon har tråkigt, att hon njuter av att andra dör och skadas. Musiken är otroligt, minst sagt. Sen att jag är sjukt kåt på hur de animerat henne och därför avgudar henne är ju en annan femma, men på riktigt kolla så otroligt underbart hon är animerad alltså. Står inte ut.

Vaknade tidigt i morse av att solen lyste in så starkt över sängen att jag trodde min man hade slagit igång en stark lampa i ansiktet på mig och bokstavligt fäktade med armarna i luften för att få tag på den så jag skulle kunna stänga av den.
Men det var underbart ändå. För då kunde jag för första gången på evigheter ta mig upp i tid därför min naturliga klocka sa åt mig att kliva upp.
Startade Kent, låg och drog mig, sträckte på mig och badade i det varma solljuset. Min man höll på i badrummet och gick redan och rostade två mackor till mig och satte igång en kopp te. Så efter jag krupit upp ur sängen och hånglat med mig man i köket så har jag sminkat mig, satt på mig en tjocktröja och druckit mitt te. Ätit mina mackor.
Helt okej faktiskt.

Har haft cepefetaste störda jävla ångesten de senaste två dagarna. Den började i onsdags och jag trodde på riktigt att jag skulle ta livet av mig om jag varit själv. Panik, död, ångest och fast i en skymningszon mellan verklighet och minnen. Sådan helvetes jävla ångest.
Så var jag hos Harriet idag och pratade. Pratade om det innersta mörkaste och hon blev så arg och det var så skönt. Hon var så uppenbart fruktansvärt upprörd och pratade om det på ett sätt jag aldrig tänkt på det förr. För första gången släppte någonting riktigt ordentligt efter att jag varit där. Släppte och kändes bra.
Inte som att det för evigt är borta, för så naiv är inte ens jag. Men det onda som värkte och gav mig dödlig panik och utsatte min kropp för fruktansvärd rädsla släppte.
Och jag tror att hon den här gången förstod. På riktigt. Förstod på ett sätt som inte många andra någonsin förstått på. Förstod hur rädd och liten jag varit, hur utsatt och trasig det gjort mig. Hur min kropp får panik bara någonting påminner om det. Dödar mig och sätter igång alla flyktsignaler. Jag måste fly från allting och gör jag inte det så sätts fruktansvärd destruktivitet igång för att jag ska överleva.
Och det öppnade en dörr jag aldrig tidigare haft öppen.
Och det känns bra även om det fortfarande är lång väg att gå.
Och jag har mycket att skriva om.
Men inte ikväll, ikväll ska jag njuta av att det inte längre är kaos och död i mig.

Okej, mest troligt är det bara jag som tycker att det här är kul, men jag ska göra ett inlägg om det ändå för jag tycker verkligen att det är hur kul som helst, ligger i sängen och skrattar för mig själv liksom.

Töntarna

Artist: Kent
Riktiga texten var:
När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Men jag sjöng:
När en get får fästingar
Var jag inte bjuden dit
Övriga kommentarer:
syrran hörde inte vad dom sjöng och berättade vad hon hörde.

Columbus

Artist: Kent
Riktiga texten var:
En ynklig rad av fotspår
Men jag sjöng:
En ynklig röv och fotspår
Övriga kommentarer:
Trodde att Jocke Berg klagade på sin bakdel, men en kväll med glögg och karaoke fick jag hela rummet att vrida sig i skratt.

Kräm

Artist: Kent
Riktiga texten var:
Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
Men jag sjöng:
Jag kan alltid trycka smör
du är en liten bit ifrån
Övriga kommentarer:
Tja, vad ska man säga? Jag hörde att han kunde “trycka smör”, vilket jag tog som en synonym för att han så att säga pallade trycket..Låten i sig är ju lite kinky och det är ju ändå Kent så jag tyckte det var fullt logiskt, till jag såg den rätta texten på nätet och då insåg jag att det var jag som var kinky istället haha!

Pärlor
Artist: Kent
Riktiga texten var:
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
Men jag sjöng:
Alla som gör pyttipanna på min panna
Övriga kommentarer:
Har alltid hört det, men tänkte att Kents texter brukar vara rätt… skumma. Jag brydde mig därför inte tills nu

Ingenting

Artist: Kent
Riktiga texten var:
Dom jävlarna tog min älskling där
Men jag sjöng:
Fjärilen åt min efterrätt
Övriga kommentarer:
Jag sjöng med i skolan när dom spelade låten på radion, och alla i klassen bara stirrade konstigt på mig, så jag anade att något var fel.


HAHAHAHHAHAHAH ALLTSÅ JAG ORKAR INTE SÅ JÄVLA ROLIGT

http://felsjunget.se/

Där har ni mer guld, nu plockade jag bara kent, men det finns ju en hel del underbara från typ Patrik Isakssons låt "Hos dig är jag underbar"

Ofta önskar jag att livet vore mer. Att det fanns fler passionerade kyssar, mer nybäddade sängar som badar i morgonsol. Fler dofter, mer smaker och mer spänning. Att livet kunde vara mer som ett vackert fotografi eller som på film.
Istället så är livet fyllt av tekoppar som blev kalla, hud som delar sig under rakblad, oförmåga och förtvivlan över allting som kunde blivit och borde vara med som inte är och aldrig kommer att bli.

Nu lyssnar jag på hög peppande musik.
Kom just hem efter en tolv timmars lång skoldag. Fick skjuts hem av min lärare. Han som är vegetarian, har en handknackad sleeve, lite skägg, stickade tröjor, martens, en pyttekinabil och lyssnar på bra musik. Jag kallade honom för Stalin idag undertiden vi jobbade på utställningen för jag blev arg på hans "socialistiska diktatur"-inställning. Nu vet jag inte om Stalin räknas som socialist, men han är då mer åt socialist än vad Hitler var och det var de två första diktatorerna jag kom och tänka på.
Trots att eftermiddagen har varit sjukt fet -Vi var och tittade på en utställning, köpte fika i vid museicaféet och tittade på Alice i Underlandet-teater. Sen gick jag och fyra (av fem) killar i min klass på Max där jag köpte en latte och de käkade hamburgare och drack lyxshake, efter det drog vi till skolan igen och började jobba med utställningen, käkade pizza så att jag blev så mätt att jag var tvungen spy nu när jag kom hem och sen fortsatte vi jobba med utställningen fram till halv nio - så har jag varit så sjukt labil när det kommer till mitt humör. Har gått från att nästan grina till att skratta så jag inte kunnat andas, till att skrika och leva rövare och vara sjukt peppad på livet och sjunga på gamla nittiotalsdängor.
Jag är i alla fall fruktansvärt nöjd med resultatet med utställningen och den blev hur fet som helst.
Igår var jag ute och sprang. Tre kilometer sprang jag. Eller, jag gick tvåhundra meter, men resten sprang jag. Jag är så jävla stolt. Förstår ni att jag inte sprungit på ungefär ett år och nu orkade jag nästan tre kilometer utan att stanna, och jag var inte död när jag kom hem heller. Allt mitt jävla promenerande har gett utdelning och det känns så himla bra. Jag har tagit upp löparkläder till lägenheten och se om jag faktiskt kan börja springa regelbundet. Då kanske jag kan börja sova bättre, få en fastare kropp och känna mig mer tillfreds med livet. Jag har inga höga förväntningar, men, det kan ju inte bli mer än väldigt fel. Dock känns det som att jag kommer klara det, och det känns så himla bra.

Nu har jag haft en sjutusans trevlig helg. Eller egentligen så var det bara fredagen som var sjutusans trevlig, men den resterande delen av helgen var inte helt fel den heller.
I fredags så drog jag ju först till Harriet för att prata, och det var jobbigt. Väldigt jobbigt rent ut av. Vi påbörjade att prata om saker som än i dag skrämmer mig och som gör så förbannat jävla äckligt ont. Saker som liksom river upp mig på insidan trots att det var en halv evighet sedan fast egentligen var alldeles nyss och det gör så ont, så jävla ont.
Vilket ledde till att trots att vi avslutade samtalet bra, så var jag ganska knäckt efteråt. (Jag måste bara få inflika att jag sockerdricka i min vänstra hand, framförallt i fingertopparna, det känns mystiskt) Kände mig i allmänhet trött och slut, lite skakis och sådär halvt på väg att börja grina nu och då, men så blev det som så att jag åkte hem till Erik och umgicks med han och Tor på kvällen. Det existerar inte ord för att beskriva hur skönt det var. Hur underbart det var. Hur mycket jag behöver de två pojkarna.
Jag ska försöka förklara, min man och flera andra människor i min omgivning som betyder otroligt mycket för mig och som jag älskar över allting annat gör mig trygg. Deras sätt av vara plockar bort otroligt mycket av min oro, planar ut kullar och dalar åt mig och bygger mig en rak, mjuk väg som jag kan färdas längs. Jag orkar längre och livet blir inte alls lika slitigt, jag har ork över till annat och när jag inte har ork kan jag falla in i deras armar och gråta, och känna mig trygg. Att vara trygg är nog den absolut viktigaste känslan för mig. Allting bottnar ständigt i att jag vill känna mig trygg, pratar jag om min framtid och vad jag önskar mest i hela världen så är det att känna mig trygg, och älskad.
När jag umgås med Tor framförallt (Även om Tor och Erik är bäst tillsammans, de är som två bröder, tvillingar som inte riktigt är hela utan varandra) så plockar han bort den negativa spiralen. Han plockar bort allting ont och fyller på med skratt och nu. Jag tror någonstans att det är där vi hamnar, varför han kan få mig att vara så otroligt glad är därför han kan få mig att glömma att det finns en morgondag, att det fanns ett igår och att det finns någonting annat att tänka på än här och nu. Jag har aldrig tidigare träffat en människa som lyckas med det, som plockar bort alla delar hos mig som analyserar allting, tänker, vrider, vänder och är intellektuell till någonting som bara existerar just där och då och som lever i känslan. Att jag lever i känslan gör även självklart att jag har svårare att somna eftersom paniken blir sjufaldigt mycket starkare just innan jag somnar, och dippar jag så dippar jag så otroligt mycket mer, djupare och snabbare. Men någonstans så är det ändå värt det, därför jag blir så fylld med ork att leva och alla andra relationer jag har känns som att de växer därför jag orkar och är glad helt enkelt.
Just denna fredag tittade vi på film, skrattade, var på hugget och åt ost och kex mitt i natten innan jag och Tor somnade i soffan eftersom vi inte blåst upp madrassen tidigare och där runt tre kunde vi inte göra det eftersom vi inte ville väcka hela huset. Det var trångt, olidligt varmt och mysigt, och jag mådde så otroligt bra trots att jag var tvungen att åla mig ur hans armar för att hämta mig Ipod då han snarkade så högt att det var omöjligt att sova utan öronproppar och musik.
På lördag fick jag ett infall och saknade min man så jag trodde att jag skulle spricka och promenerade hem ovanligt tidigt och pussade på honom och åt fiskpinnar till middag och tittade på The Holy Grail. Fast vi hann inte se klart det eftersom att jag var för trött. Igår sov jag till kvart över tolv, var jättetrött och seg hela dagen, vi tittade på Game of Thrones (OMKASJDHKAH ORKAR INTE SÅ BRA DET ÄR!"#!"#!!) åt tortellini med gräddsås och paprika och somnade tidigt. Sov fram tills för en timme ungefär eftersom jag har sovmorgon idag. Fett värt.
I helgen har livet varit fett värt. När jag har Tor och Erik är livet fett värt. När jag har världens vackraste man som väntar hemma varje dag så är livet inte bara fett värt, det är helt underbart. Tack för att mitt liv är så underbart trots att jag mår dåligt. Tack för att jag fick så fantastiska människor.

Sitter ute på bron i mina haremsbyxor (Inte några jävla fake haremsbyxor från HM som bara är vanliga byxor med grenen långt nere utan) en t-shirt, solglasögon. Det är fett varmt. Vi lyssnar på asfet sommarmusik och jag tänker tillbaka på i somras då vi åkte i Stinas bil med alla rutor nedvevade, lyssnade på Slagsmålsklubben på maxvolym och kedjerökte.
Jag längtar så sjukt efter sommaren.
Ligga på gräsmattan och titta upp på en blå himmel, fest under partytält med filtar som golv med klassen, bilresor med alla rutor nervevade och sitta på bryggan och doppa tårna i älven, paddla kanot i solnedgången då havet är lika stilla och rosa som himlen.
Det och en massa andra bra saker som bara går att göra under sommaren.