man bara lämnar allting kvar och så flyttar man till storstan'

Har haft cepefetaste störda jävla ångesten de senaste två dagarna. Den började i onsdags och jag trodde på riktigt att jag skulle ta livet av mig om jag varit själv. Panik, död, ångest och fast i en skymningszon mellan verklighet och minnen. Sådan helvetes jävla ångest.
Så var jag hos Harriet idag och pratade. Pratade om det innersta mörkaste och hon blev så arg och det var så skönt. Hon var så uppenbart fruktansvärt upprörd och pratade om det på ett sätt jag aldrig tänkt på det förr. För första gången släppte någonting riktigt ordentligt efter att jag varit där. Släppte och kändes bra.
Inte som att det för evigt är borta, för så naiv är inte ens jag. Men det onda som värkte och gav mig dödlig panik och utsatte min kropp för fruktansvärd rädsla släppte.
Och jag tror att hon den här gången förstod. På riktigt. Förstod på ett sätt som inte många andra någonsin förstått på. Förstod hur rädd och liten jag varit, hur utsatt och trasig det gjort mig. Hur min kropp får panik bara någonting påminner om det. Dödar mig och sätter igång alla flyktsignaler. Jag måste fly från allting och gör jag inte det så sätts fruktansvärd destruktivitet igång för att jag ska överleva.
Och det öppnade en dörr jag aldrig tidigare haft öppen.
Och det känns bra även om det fortfarande är lång väg att gå.
Och jag har mycket att skriva om.
Men inte ikväll, ikväll ska jag njuta av att det inte längre är kaos och död i mig.