busbarns blogg

Idag är jag arg, ledsen, känner mig tjock och håller på att bli sjuk. Så då lyxade jag på mig en lång varm dusch, tjocktröja, tjocksockar och hög jazz. Bara stuvade makaroner till middag.
Jag ska se klart Kyss Mig idag. Jag älskar den filmen så himla mycket. Inte för att den egentligen är speciellt bra sådär, utan mer för att den är så fruktansvärt vacker. Har tagit hur många skärmdumps som helst från den. Ska visa er några och så ska ni få förstå vad jag menar.
Hela filmen är som ett konstverk. Det känns verkligen att någon har tänkt efter när de gjorde den. Jag har börjat samla en lista på IMDB med filmer som jag tycker är vackra att titta på. Filmer som liksom är en fröjd för ögat.
Ni får väldigt gärna ge mig tips på sådana filmer.

Saknar någon att sova med så mycket att jag får ångest i hela kroppen. Det kryper och panik i bröstet
Jag hatar att vara ensam
Jag hatar att leva
Varför ska jag ständigt snetrippa på livet
Mediciner snälla börja verka så jag får försvinna för ett tag i alla fall

Det känns så otroligt surrealistisk och, svårt. Pratade just med min Svensklärare och min Samhällslärare om att jag alltid prioriterat skolan till tusen och lagt livet åt sidan för höga betyg. Vilket blir lite kontraproduktivt därför jag undviker att göra saker för att orka med skolan, men av att känna mig ensam och vara utan ett sammanhang så mår jag ännu sämre, och om jag gör saker så måste jag prioritera bort skolan ibland och då slutar det med att jag kanske inte får väldigt höga betyg, eller att sakerna kommer in i tid och då mår jag dålig på grund av det istället. I år har jag tänkt försöka lägga skolan åt sidan och göra saker efter skolan. Liksom inte prioritera skolan, kanske inte bli klar med saker i tid och kanske inte alltid få toppbetyg. Mina lärare stöttar mig i det. Det känns så fruktansvärt surrealistiskt därför mina föräldrar har verkligen fostrat mig med att man måste alltid göra sitt bästa och att skola och jobb alltid ska komma först och nu sa min Svensklärare åt mig att hon hade varit stolt över mig och tyckt att det var sunt då jag inte hade skickat in uppsatsen i tid. Min samhällslärare sa samma sak, att han stödde mig fullt ut i mitt val och att han inte skulle höja på ögonbrynen om han fick in ett arbete av mig på måndagen istället för torsdagen. Att han tyckte det var klokt, smart rent ut sagt.
Det blir fruktansvärt ambivalent i mig nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, därför jag har både en känslomässig och en kognitiv motsättning mot detta, trots att jag också vet att jag borde slappna av och njuta av livet. Ta utbildningen med en klackspark som min lärare sa. Jag är livrädd för att släppa på min strikta kontroll runt utbildningen, samtidigt som det känns skönt och bara där skapas en motsättning. Jag vet att man inte ska släppa på det för jag är uppfostrad med det samtidigt som jag vet att jag borde släppa på det för att det skulle hjälpa mig att må bättre. Det blir liksom kaos i alla motsättningar som är i mitt huvud och i min kropp.
Det blir ofta dessa motsättningar i mig, då jag känner mina egna och andras krav på mig, samtidigt som jag känner att jag skulle behöva göra någonting annat för att må bra och då blir det att sakerna jag ska göra känns jobbiga och stora och jag skjuter upp dem, vilket ger mig dåligt samvete och då känns de helt plötsligt ännu större, liksom helt plötsligt upptar de hela mitt medvetande och omedvetna. Trots att det kanske bara handlar om att stöka ur diskmaskinen eller stöka upp tvätten, någonting så enkelt kan helt plötsligt kännas ungefär lika svårt som att bestiga ett berg.
Hinner inte skriva mer nu dock. Lektionen börjar. Hm.

Nu kryper det fram ångest igen, liksom sipprar fram i fogarna. Är trött, liksom slut. Det kryper i kroppen och det är jobbigt att andas. Känns liksom som att jag aldrig får nog med syre. Gör mig trött men låter mig inte slappna av.
Har varit på Femtioettan och målat, umgåtts och druckit te. Ångesten släppte helt där ett tag, blev liksom varm och trött i kroppen. Huvudet var bara ett mysigt ludd och när jag satt ute med fina människor i höstkylan, blev utsatt för allvarlig passiv rökning och skrattade åt fina barndomsminnen så kändes livet sådär, fulländat. Jag kände mig lugn och tillfreds med livet.
Sväljer mediciner med te och väntar på att bli luddig i huvudet igen så jag kan få somna.
Ibland är livet bra trots allt.

Efter en gårdag som spenderades i panikångest och med mycket oroliga men världens finaste klasskamrater och föräldrar som får komma och hämta mig på skolan så börjar den här dagen så otroligt mycket bättre.
Dricker te, äter hällakakor och lyssnar på Beatles. Har tittat på ett avsnitt Twin Peaks nu på morgonen och måste bara få fangirla över hur JÄVLA SNYGG Audrey Horne är. Står fan inte ut. Hade man sett ut så kunde man för evigt vara lycklig. (Nu vet jag att lycka inte fungerar så, men en flicka kan väl få drömma)
Ikväll sover jag hos mormor och jag har på mig knästrumpor för första gången på cirkus ett år. Vi ska måla våra nya lokaler på ungdomshuset i eftermiddag. Det känns, kul.

Lyssnar på Winnerbäck, städar mitt rum och njuter av ångestfria minuter.
Älskar lite för mycket och saknar någons famn där jag känner mig hemma.
Blir inspirerad av tidningstexter om konstnärssjälar som spenderar alla pengar på lyx och sedan lever torftigt samtidigt som jag får brutal ångest av att göra av med pengar.
Bokat resan till Prag med mina käraste.

Jävla pisshorångest.
Har mått så jävla bra. Gått på moln.
Så ska tröttheten komma, som att sömnen aldrig är nog. Sår i ansiktet efter en natts sömn och skiter i skolan för att jag inte tar mig upp i sängen.
Ångest över att jag missar skolan. Känner mig så jävla värdelös. Ångest över små skitsaker. Vill kräkas. Hänga mig. Gråta och skrika rätt ut.
Så jävla trött men kan inte somna förrän jag har tagit min medicin. Hjärnan varvar aldrig ner utan det blir bara panik och ångest. Tankar som inte går att hindra. Ångest, ångest, ångest.

Duschat och ska lyssna på Monica Zetterlund. Igen, men för min symboliserar hon någonting mer än bara musiken hon gör.
Jag är stressad men känner att jag ändå har livet under kontroll. Ska boka resan till Prag med Nicole och Maria på fredag. Leka med pojkarna imorgon efter skolan och nu ska jag dricka te och göra min samhälls.
Idag har jag jobbat ikapp svenskuppsatsen, firat Livias fyraårsdag, varit på utställning, fikat med klassen och följt Bente till hennes mor och druckit kaffe och skrattat åt deras skippospelande.
Jag rusar fullt och njuter till tusen av denna nyfunna ork som jag inte vet var den kommer ifrån. Som jag inte vet hur länge den kommer stanna, men som ändå påminner mig om att det är det här jag kämpar för, det är det här jag vill känna. Helst nästan varje dag.
Tack, tack, tack vem än det är som gett mig livet åter om så bara för ett tag. Tack, tack, tack.

Av någon anledning så känner jag att jag är värd mer. Lyssnar just nu på Monica Zetterlund igen och drömmer mig bort. Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt än att jag känner att jag är värd mer. Vill dansa i regnet, känna ruset i huvudet och dricka kaffe på en jazzbar utomlands. Hångla och känna hur elektriska stötar går igenom kroppen vid beröringen av just den speciella personens fingrar. Älska lite för mycket och ligga vaken hela natten och bara prata, andas in personens doft och äta lång frukost vid lunchtid dagen efter. Ha en lurvig katt som älskar mig, te på hyllor och färska gröna kryddor i fönstret. Jag borde inte ge upp innan jag får det här. För det finns. Jag måste tro på att det finns. Idag tror jag på att det finns.

Mår bra för första gången på vad som känns som evigheter. Liksom känner mig helt frisk.
Lyssnar på Monica Zetterlund och har lockat håret.
Ska köpa klämmor så jag kan börja pincurla håret.
Dricker te och äter nektariner.
Tänker att det finns ett hopp och en framtid för mig med.
Tänker att jag är värd så himla mycket mer fast än att det är höst i bröstet.
Tänker och tänker och idag så är det inte så negativt.