När vi går hem genom stan

Nu kryper det fram ångest igen, liksom sipprar fram i fogarna. Är trött, liksom slut. Det kryper i kroppen och det är jobbigt att andas. Känns liksom som att jag aldrig får nog med syre. Gör mig trött men låter mig inte slappna av.
Har varit på Femtioettan och målat, umgåtts och druckit te. Ångesten släppte helt där ett tag, blev liksom varm och trött i kroppen. Huvudet var bara ett mysigt ludd och när jag satt ute med fina människor i höstkylan, blev utsatt för allvarlig passiv rökning och skrattade åt fina barndomsminnen så kändes livet sådär, fulländat. Jag kände mig lugn och tillfreds med livet.
Sväljer mediciner med te och väntar på att bli luddig i huvudet igen så jag kan få somna.
Ibland är livet bra trots allt.