Så enkelt allting var

Av någon anledning så känner jag att jag är värd mer. Lyssnar just nu på Monica Zetterlund igen och drömmer mig bort. Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt än att jag känner att jag är värd mer. Vill dansa i regnet, känna ruset i huvudet och dricka kaffe på en jazzbar utomlands. Hångla och känna hur elektriska stötar går igenom kroppen vid beröringen av just den speciella personens fingrar. Älska lite för mycket och ligga vaken hela natten och bara prata, andas in personens doft och äta lång frukost vid lunchtid dagen efter. Ha en lurvig katt som älskar mig, te på hyllor och färska gröna kryddor i fönstret. Jag borde inte ge upp innan jag får det här. För det finns. Jag måste tro på att det finns. Idag tror jag på att det finns.