Hm.

Det känns så otroligt surrealistisk och, svårt. Pratade just med min Svensklärare och min Samhällslärare om att jag alltid prioriterat skolan till tusen och lagt livet åt sidan för höga betyg. Vilket blir lite kontraproduktivt därför jag undviker att göra saker för att orka med skolan, men av att känna mig ensam och vara utan ett sammanhang så mår jag ännu sämre, och om jag gör saker så måste jag prioritera bort skolan ibland och då slutar det med att jag kanske inte får väldigt höga betyg, eller att sakerna kommer in i tid och då mår jag dålig på grund av det istället. I år har jag tänkt försöka lägga skolan åt sidan och göra saker efter skolan. Liksom inte prioritera skolan, kanske inte bli klar med saker i tid och kanske inte alltid få toppbetyg. Mina lärare stöttar mig i det. Det känns så fruktansvärt surrealistiskt därför mina föräldrar har verkligen fostrat mig med att man måste alltid göra sitt bästa och att skola och jobb alltid ska komma först och nu sa min Svensklärare åt mig att hon hade varit stolt över mig och tyckt att det var sunt då jag inte hade skickat in uppsatsen i tid. Min samhällslärare sa samma sak, att han stödde mig fullt ut i mitt val och att han inte skulle höja på ögonbrynen om han fick in ett arbete av mig på måndagen istället för torsdagen. Att han tyckte det var klokt, smart rent ut sagt.
Det blir fruktansvärt ambivalent i mig nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det, därför jag har både en känslomässig och en kognitiv motsättning mot detta, trots att jag också vet att jag borde slappna av och njuta av livet. Ta utbildningen med en klackspark som min lärare sa. Jag är livrädd för att släppa på min strikta kontroll runt utbildningen, samtidigt som det känns skönt och bara där skapas en motsättning. Jag vet att man inte ska släppa på det för jag är uppfostrad med det samtidigt som jag vet att jag borde släppa på det för att det skulle hjälpa mig att må bättre. Det blir liksom kaos i alla motsättningar som är i mitt huvud och i min kropp.
Det blir ofta dessa motsättningar i mig, då jag känner mina egna och andras krav på mig, samtidigt som jag känner att jag skulle behöva göra någonting annat för att må bra och då blir det att sakerna jag ska göra känns jobbiga och stora och jag skjuter upp dem, vilket ger mig dåligt samvete och då känns de helt plötsligt ännu större, liksom helt plötsligt upptar de hela mitt medvetande och omedvetna. Trots att det kanske bara handlar om att stöka ur diskmaskinen eller stöka upp tvätten, någonting så enkelt kan helt plötsligt kännas ungefär lika svårt som att bestiga ett berg.
Hinner inte skriva mer nu dock. Lektionen börjar. Hm.