scoutmalins blogg

- Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag kan inte på något sätt förstå, men jag kan föreställa mig hur det känns när någon man älskar..
Hon fortsatte meningen men tappade min uppmärksamhet. Ordet "älskar" fick det att börja regna på papperna i mitt knä. Det plötsliga regnet gjorde vallgravar i mitt smink. Snart regnade det över henne också och även i hennes ansikte växte vallgravarna fram.

HEJ mina fingrar har drabbats av skrivkramp eller något. allt jag skriver blir oacceptabelt skräp.

OCH istället för att plugga så gör jag ingenting.

INTE ens på lektionerna jobbar jag. då ägnas tiden åt gifyo.


IDAG lagade min bror kåldolmar till mig. gott som fan. nu är jag mätt och trött.

IMORGON tänker jag åka och hälsa på min mor. kanske baka lite lussekatter med henne.

MINA sossevänner drog med mig till Palladium för att lyssna på Juholt idag. fett söt mustasch.

FIKADE med Ludwig idag.

SKULLE beställa en jacka men den var slut. lika bra det. lägger pengarna på något annat och fryser i vinter.

GODNATT som fan.

Fångade ett pappersflygplan
kastade tillbaka det igen.
Stegade genom tårarna
som stod mig upp till knäna
på köksgolvet.
Tappade huvudet
andan och
greppet.
Försäkringen som alltid
funnits där slets bort.
Lika plötsligt som ett
dödsbesked,
fast utan död.
En friskt åsikt kanske kan
byta stenen mot flinta.
"Tråkigt" måste vara det
värsta
jag någonsin hört.
Nu vet jag att man kan bli
av
med sin fjäder.
Blicken har tappat sin
glöd.

Jag är fett jävla instabil idag, tror jag allt.
Fick just cpryck på min bror och typ kastade saker överallt.
Förut idag nitade jag snälla lilla Oscar.
Och skrek till snälla Stina att hon inte skulle prata med mig.
Till och med Nirvana som är värsta fightern uttryckte ett litet "ooooj!" efter käftsmällen Oscar fick smaka.
Har inte skrivit något ordentligt på en vecka.
Borde kanske börja meditera eller något. För i helvete.

Orienterar mig fram i mörkret efter kartan i min hjärna. Jag går långsamt för att undvika att ramla eller gå in i någonting och behöva ta till den plötsliga smärtans svordomar i mun. Jag vågar inte göra mig hörd, trots att ingen finns som kan höra mig. Jag vågar heller inte göra mig sedd, trots att här inte finns någon som kan se mig. På tå mellan köksbord och spis vidare in i sovrummet och jag undrar, är detta samma hus jag spenderade så många nätter i? Var det i dessa mörka rum jag tassade genom när jag skulle besöka toaletten mitt i natten? Var det såhär mörkt? Kanske var jag bländad av hur vi strålade tillsammans. Hur vi strålade i varandra och med varandra. Kanske var det därför jag då en gång kunde se konturerna i de mörka rummen.
Om jag bryter mig in igen? Nej.

- Han har skaffat larm har jag hört. Det var visst någon som brutit sig in i hans hus och stulit alla lampor. Konstiga jävlar.

Nej, nej, nej och åter igen nej
då alla vackra ting är tre.
Kliniskt med stickande doft av rent
med spegelbilden i toalettens glans.
Den staden som en gång var din
känns plötsligt så blasé.
Blå blinkande ljus på kontrollen, inget är som det ska.
Födelsedagskalas med musik för din skull,
uppfostras får du göra en annan dag.
Vet inte vem som bar på denna idé.
Dagen kom då du tappade andan,
du högg av dina fingrar
och vemoden försvann med dem.
Tänder elden och högen med fingrar, andar och vemod brinner,
det är allt vi kan se.

Idag när jag skulle titta ut genom fönstret så hade det blivit så mörkt ute så det enda jag såg var min egen spegelbild. Därför gick jag ut. Jag snubblade nästan på sladdarna till julbelysningen precis nedanför trappan. På andra sidan gatan låg busstationen som av någon anledning verkade lockande. Jag smet snabbt över vägen efter att en vit bilen kört förbi. Jag tryckte på knappen som får en liten lampa att blinka så att busschauffören ska se att någon vill med bussen. Jag funderade ett tag över hur länge den där lampan blinkar egentligen, den kan ju inte blinka hur länge som helst. Det var kallt och jag drog jackan tätare om mig där jag stod lutad mot skylten. Bussen kom och jag klev på.
- Fungerar inte den där lampan eller?
- Eh,. Jag vet inte.. Den blinkade först i alla fall.. Svarade jag busschauffören medan jag i mitt huvud förbannade mig själv över att jag inte haft mer koll på lampan. Hur länge hade jag väntat på bussen egentligen?
Jag satte mig nästan längst bak i bussen och sjönk ner vid fönstret och slappnade av i värmen och det gula ljuset. Det vibrerade i fickan och jag tog upp min mobil och läste ett sms jag fått av någon.

"Jag har inte haft en bästis sen jag gick i lågstadiet, och han var inte en jättebra bästis.
Tror jag inte, har ju bara haft en..."

jag skär mig på tankarna
på tankarna av snö
nu bryter vi skalet
och ser tillbaka på den defekta skaren

borderlinesinnen för att dölja ovetskap
tvivlan och tungorna
som slickar våra trumhinnor
ett löfte att aldrig göra som de gör

spiller ut vår choklad
snön färgas brun och drar sig tillbaka
vi bemöts av hård och ful mark
låt oss vänta ut kylan

vänner som vi är värda mer
än fotgrafiet från en vinterpicnik
hade du varit lite mindre pussy
hade du också haft värsta festen

vem bryr sig om snön, den som är så mjuk från avstånd?

På skylten i lyktans sken står det namnet på en ort.
Ångest. Aj. Jag borde hälsa på farfar i det gamla huset i den lilla orten. Men jag vill inte. Det blir så tyst och tiden läggs mest på att knapra kakor. Man kanske betar av något samtalsämne som hur det går i skolan, och förresten, vilken klass går jag i nu? När kakorna är slut så väntar kramar och en hundralapp i hallen. "En lite sen födelsedagspresent.." Jag som fyller år nästa månad. Till sist får man frågan när man ska komma och hälsa på igen. Den där jobbiga frågan. Man vet att det kommer dröja länge endast av den anledning att det aldrig tycks bli av. Man svarar att man inte vet och trots den ganska mysiga och kärleksfulla fikastunden lämnar man huset men en känsla av dåligt samvete.
Men, varför frågar de alltid när jag ska komma och hälsa på? Det slår mig att det faktiskt inte var jag som flyttade ifrån farfar. Eller mamma. Eller pappa. Eller någon annan i min släkt. De har precis samma skyldighet som jag att se till att vi träffas. Nästa gång någon frågar när jag ska komma och hälsa på, då ska jag svara med samma fråga. Det ska jag.

Men just det.. Det är nästan två år sedan farfar flyttade ifrån Hjortsberga.

- Ofta att du har kommit över det nu? frågar han med skeptiska ögon.
Med den meningen vann han mig.
Äntligen någon som förstår att det onda eller vackra inte försvinner
bara för att nyhetsvärdet i det gör.
- Det gör jag nog aldrig, svarar jag.