lysande, Sickan

Orienterar mig fram i mörkret efter kartan i min hjärna. Jag går långsamt för att undvika att ramla eller gå in i någonting och behöva ta till den plötsliga smärtans svordomar i mun. Jag vågar inte göra mig hörd, trots att ingen finns som kan höra mig. Jag vågar heller inte göra mig sedd, trots att här inte finns någon som kan se mig. På tå mellan köksbord och spis vidare in i sovrummet och jag undrar, är detta samma hus jag spenderade så många nätter i? Var det i dessa mörka rum jag tassade genom när jag skulle besöka toaletten mitt i natten? Var det såhär mörkt? Kanske var jag bländad av hur vi strålade tillsammans. Hur vi strålade i varandra och med varandra. Kanske var det därför jag då en gång kunde se konturerna i de mörka rummen.
Om jag bryter mig in igen? Nej.

- Han har skaffat larm har jag hört. Det var visst någon som brutit sig in i hans hus och stulit alla lampor. Konstiga jävlar.