Hjortsberga

På skylten i lyktans sken står det namnet på en ort.
Ångest. Aj. Jag borde hälsa på farfar i det gamla huset i den lilla orten. Men jag vill inte. Det blir så tyst och tiden läggs mest på att knapra kakor. Man kanske betar av något samtalsämne som hur det går i skolan, och förresten, vilken klass går jag i nu? När kakorna är slut så väntar kramar och en hundralapp i hallen. "En lite sen födelsedagspresent.." Jag som fyller år nästa månad. Till sist får man frågan när man ska komma och hälsa på igen. Den där jobbiga frågan. Man vet att det kommer dröja länge endast av den anledning att det aldrig tycks bli av. Man svarar att man inte vet och trots den ganska mysiga och kärleksfulla fikastunden lämnar man huset men en känsla av dåligt samvete.
Men, varför frågar de alltid när jag ska komma och hälsa på? Det slår mig att det faktiskt inte var jag som flyttade ifrån farfar. Eller mamma. Eller pappa. Eller någon annan i min släkt. De har precis samma skyldighet som jag att se till att vi träffas. Nästa gång någon frågar när jag ska komma och hälsa på, då ska jag svara med samma fråga. Det ska jag.

Men just det.. Det är nästan två år sedan farfar flyttade ifrån Hjortsberga.