geofsux666s blogg

"vi kan ta en kripp på trogen"

"It might be time for you to go. It might be time to change, to shine out.

I want to repeat one word for you:
Leave.

Roll the word around on your tongue for a bit. It is a beautiful word, isn't it? So strong and forceful, the way you have always wanted to be. And you will not be alone. You have never been alone. Don't worry. Everything will still be here when you get back. It is you who will have changed."
- Donald Miller

_____________


"Everything will still be here when you get back".

Har alltså fått jobb på världens bästa jobb. Är förskolefröken!!!!!
Idag kom en av 2-åringarna till mig som var jätteupprörd, ledsen och skakad. Jag frågade vad som var fel, och han visade gråtandes upp sin vante han hade på sig. Det var några frostflingor på tummen så jag blåste bort dem, och då blev han lugn igen och sprang nöjt iväg bort mot sandlådan. Frost is some scary shit! När barnen sedan är trötta och bara vill sitta i ens knä och ta det lugnt, jag tror inte det finns något mysigare. Eller när de slänger sig runt ens hals och kramar om en när man sätter sig ner vid deras pysselbord när man precis påbörjat sitt pass. Barn kan visa sån otrolig kärlek. Att kunna finnas där för dem när de behöver det är en så himla fin känsla. Deep och forever alone som man är, men det känns så bra att finnas där för dem och kunna ge och ta emot så mycket kärlek. När jag stod där med termobrallor och mössa sippandes på kaffe och blickade ut över den upplysta gården där barnen sprang runt och lekte i mörkret så kände jag att jäklar, det är här ska jag vara.

Ingen vet

Tänker alltid på det som varit och det som ska komma. Lever sällan i nuet och det stör mig. Oroar mig över att mina kunder på jobbet inte ska tycka om min städning. Oroar mig för att inte hinna åka tillbaka till Island innan snön smälter och norrskenen upphör. Oroar mig för att aldrig hitta någon att krama om nätterna. Är fortfarande arg över julen för två år sedan. Tänker fortfarande på hur vi gled isär. Skäms fortfarande över hur jag betedde mig. Kan aldrig glömma det som hänt och sluta planera framtiden. Har alltid trott att jag står med båda fötterna på jorden men min hjärna svävar i det blå och kan inte komma ner. Planerar resor och vill hinna med allt så fort som möjligt. Har hittat mitt ställe på jorden, trots att det är 200 mil från min familj och mina vänner, men det är där magen pirrar av att se fjällen och det är där mina drömmars äventyr finns precis utanför dörren. Var på ett hotell i morse och kunde inte sluta le när jag såg servitörerna och städarna som virrade omkring och då tänkte jag tillbaka på när det var vi som irrade runt på hotellets område med omkringflygande IKEA-kassar fyllda av smutsiga lakan och rentvättade örngott och när en blev påhälsad med en tjeckisk hälsningsfras på morgonen av muntergöken. Augusti känns som en dröm, som att det aldrig faktiskt hände. Kram

2015 har varit ett så äckligt bra år, det har hänt så många sjukt bra saker. Nyårsafton var svinrolig, åkte till Tanzania och lärde mig så mycket, Valborg var bäst, tog körkort, att se Hoffmaestro i Örebro med Nora var skitkul, studenten var bäst, studentbalen när jag träffade Frans för första gången och vi försökte dansa vals på logen vilket nog såg fruktansvärt roligt ut, åkte till Oslo och såg Rise Against med min bror, åkte till Göteborg och hängde med min bästa Sarah och blev så avslappnad och fylld av energi, åkte till Island och bodde i en trästuga 20 minuter från närmsta civilisation i en månad med 10 personer från bl.a. Rumänien, Tjeckien, Portugal, Finland och Danmark och jobbade på lyxhotell. Nu sitter jag hemma, det är september, och allt jag vill är att dra härifrån och klättra upp för berg, sova i hängmattor, hoppa från meterhöga klippor, vandra längs med floder, åka snöskoter och hänga med slädhundar i norr och åka vattenskoter och hjälpa elefanter i söder, möta nya människor, avskriva mig från sociala medier och helvete vad jag vill allt detta. För första gången inser jag vad mitt liv är menat att handla om och det känns bra!!

Nu, nu känns det lite som att jag är där jag är menad att vara. Börjar få in rutiner på jobbet, behöver inte tänka på vad jag ska göra och det går bara utav sig självt. Får jag ledigt lite oftare (nu har jag jobbat i 12 dagar med undantag från en och en halv dag då jag endast vandrade på Västmannaöarna och liftade dvs både fysiskt och psykiskt ansträngde) så skulle jag kunna prestera sjukt bra framöver. Igår skådade jag norrsken för första gången, himlen dansade precis ovanför våra huvuden och Mike förstörde stämningen genom att utbrista "it looks like a worm". Det börjar kännas som hemma här. Kan hitta vägen till proppskåpet även om jag skulle gå i sömnen, har börjat se Selfoss som ett litet andra hem, kassörskan på Krónan börjar känna igen mig, parkerar precis lika dåligt som de andra i denna stad, så allt börjar kännas okej. Sedan att de jag precis börjat lära känna och tycka om åker hem, en efter en, är lite deprimerande.

Snart åker även jag hem, och kommer hem till Sverige där jag är arbetslös och inte har någonting förutom min familj och mina vänner, men det är ju inte så tokigt att få krama om dem igen heller. Nu vet jag iallafall att jag har vandringskamrater i Tjeckien, reseguider i Rumänien, en arbetsplats och en trästuga på Island och vänner att vara bitter tillsammans med i Finland och i Stockholm. Hittar jag ingenting att göra hemma kommer säkert detta ställe ropa efter mig och jag kanske återvänder efter jul. Ikväll efter att ha suttit i badtunnan i timmar, skriksjungit karaoke till Bon Jovi och skådat norrskenet som dansat ovanför oss vet jag att imorgon är det min näst sista arbetsdag, och just nu vet jag inte ifall jag är tokglad eller tokledsen. Jag vet iallafall att sålänge jag har Rise Against vet jag att allt är okej, det vill säga, allting är alltid okej. Och så länge som världen är kapabel till att skapa så vackra fenomen som norrsken, så länge är jag tag mig fasen lycklig. Detta börjar spåra ur nu, ska upp och noggrant städa hotellrum under tidspress om ett par timmar, så jag tänker att jag nu ska lyssna på Siren Song Of The Counter Culture och sova. Kramis.

Sitter just nu i en trästuga mitt ute i ingenstans någonstans på södra Island och lyssnar på julmusik. Efter att ha kommit hem efter jobbet en timme senare än vanligt för att det var så fruktansvärt mycket att göra tog jag ett välbehövligt dopp i hot tuben, masserade fötterna som fortfarande värker efter allt springande mellan hotellrum och blickade ut över det isländska landskapet. Sedan kom jag in i stugan igen och möttes av en doft av nybakat bröd och varm choklad. Vi hittade julpynt i en låda för en stund sedan, det åkte upp på en gång och nu känns det lite som att vara hemma igen. Imorgon är det fredag för mig, då jag är ledig på måndag och tisdag och i "helgen" måste jag låna en bil, alternativt lifta in till Selfoss för att göra bankärenden och handla mat. Det jag lever just nu är allt jag så länge velat ha. Att bo på Island, bo i ett kollektiv, bo i en trästuga med utsikt över bergen, med heltidsjobb och lära känna nya människor. För det är ju precis det jag gör, och jag är nog glad över att jag lever min dröm, men samtidigt kan jag inte skaka av mig den förbannade hemlängtan jag känner. Ska njuta medan jag är här för innan jag vet ordet av det är jag hemma i verkligheten igen.

---

The plagued mind will be rewarded
By the loveliness offered by resting places.
But later the yearning calls
you back to your home.

Inte ens en månad har gått sedan jag och ca alla andra tog studenten, och jag tänker här och nu göra en liten redovisning för egna syften om det som har varit och det som komma skall. Sedan studenten har jag varit i Oslo och sett Rise Against och det var första gången jag såg dem utan att ha någon jag känner bredvid mig, så jag kunde ge allt och skita i vilket och det var grymt. Jag har även jobbat inom hemtjänsten och insett att det absolut inte är något jobb för mig, och om framtida jag läser detta och funderar på att börja jobba där igen: gör det inte. Ångesten du kände och när du satt gråtandes i bilen klockan 6 på morgonen på väg till jobbet och försökte käka ett äpple till frukost - det är inte värt det. Hitta en annan väg. Jag har varit i solen och jag har badat i Östersjön, försökt tillbringa tid på gymmet och försökt lära mig hur en sminkar sig men ack så illa det har gått. Jag träffade min gamla rektor och hennes man, som jag tillbringade tid med i Tanzania, på en marknad vid naturreservatet och de kände igen mig bakifrån och gav mig en stor kram. Ska hälsa på dem i Tanzania igen en dag. Det är väl det som har varit.

Om fyra veckor kliver jag ombord på ett flygplan som tar mig till ett land jag aldrig besökt. Och det mest skrämmande och spännande är att jag inte vet när jag återvänder hem igen. En vecka innan det beger jag mig till Göteborg där jag och en vän ska hyra en bil och åka runt på västkusten och se oss omkring. Vi ska även fira hennes födelsedag och vandra bland småbutiker och blomaffärer. Tills dess ska jag njuta så mycket som möjligt av den svenska sommaren innan jag packar ner mina ägodelar och glömmer Sverige ett tag. Är inte ett fan av äventyr, särskilt inte på egen hand, men detta känns förbannat spännande trots allt!

Den senaste veckan har jag i princip antingen varit på jobbet eller varit sängliggande. Ångesten har aldrig varit såhär stark och det krävs all styrka jag har för att ta mig ur sängen. Men för någon minut sedan bokade jag en konsertbiljett. Två, rättare sagt. Om 8 dagar ser jag Rise Against tillsammans med min bror i Oslo. Ska få koppla bort allt som har med jobb och ångest att göra för en kväll, och istället få se dem live igen. Vilken fruktansvärt underbar lättnad.