tw depression

28 oktober 2017 kl. 22:07

---

Linkin Parks spelning för att hedra Chester var så jävla jävla fin och det gjorde så ont i mig. När Mike berättade om låten han skrivit åtta dagar efter att C dog och spelade den brast allt för mig, grät som ett barn. "Is there sunshine where you are? The way there was when you were here? 'Cause I'm just sitting in the dark, in disbelief that this is real". Hela dagen har tillbringats på en Swebus från Stockholm till Oslo. Igår kväll såg jag Rise Against i Stockholm och det var så jävla mysigt. Älskar älskar älskar. Såg dem i Oslo i onsdags också. Hängiven. Har sedan jag kom hem legat i mörkret i min säng. Har haft såna jävla skittankar hela dagen och de senaste tre månaderna har verkligen varit skit. Låg nyss och grät över att jag verkligen inte kunde ta mig ur sängen för att gå och handla mat. Lyckades till sist men matpåsarna står ouppackade på diskbänken och nu ligger jag instängd på rummet igen. Mitt jävla äckel-ex skrev förut och frågade om vi kunde ta en kaffe någon dag. Så fan heller. Fattar inte att jag har gått på tre konserter denna månad, varit i bästa Schweiz och sett den finaste natur jag någonsin sett, har kommit närmare min rumskompis men ändå är jag så jävla äcklad av livet.

Hatar ändå att jag velat bli sämre. Har velat hamna djupare i skiten, velat må dåligt, velat hamna här för att jag förtjänar det. Och nu är jag här. Missköter mitt jobb, mina vänner är redan så trötta på mig. Mina tankar skrämmer mig, känner inte igen mig själv. Har aldrig förut funderat på saker jag kan göra för att såra min familj så de inte behöver sakna mig. Har alltid tänkt att självmord inte är en lösning för det kommer förstöra mina närmaste. Senast i onsdags på jobbet hörde jag mig själv tänka "skulle jag dö skulle jag ju faktiskt inte behöva se följderna av det". Börjar gråta från ingenstans. Så jävla rädd för mitt huvud. Hatar att skriva ut hur jag känner här men jag måste, ingen annan vill lyssna. Kan inte hålla det för mig själv.

---