emofiltens blogg

Jag älskar min dotter så mycket. Hon är så vacker. <3

Jag fick höra av en vän i helgen att jag var sjukt sexig och hade sjukt fin kropp. Samma vän sa även dagen efter att jag "har ett bagage som skulle skrämma bort vilken vettig kille som helst i min ålder". Syftandes på att jag har barn, antar jag.

Tja asså vad säger man. Jag har krigat mot min kropp i så många år nu. Speciellt efter att jag fått barn. Jag var missnöjd som fan innan och nu efteråt har det varit svårt att vänja sig vid att man inte ser likadan ut längre. Jag är bara 22 men känner mig som 42 rent kroppsligt. Jag gick ner mer än hälften redan den första veckan - vägde 52 kg när jag blev gravid och gick upp totalt 13 kg. De sista månaderna nu har jag haft 2-3 kg som envist hängt kvar, men med tanke på den senaste tidens stress och alltför mycket hjärnaktivitet på personer man inte borde tänka på så har de försvunnit också nu. Igår när jag vägde mig stod vågen plötsligt på 48 kg och det känns ju fan inte klokt. Aldrig vägt under 50 sen mellanstadiet förmodligen. Fast när man glömmer bort att käka är det inte så konstigt kanske. Tänker på annat.

Så ja, att först sitta och säga till en person att denne är sjukt sexig för att sedan ändra sig och sen i princip påstå att folk som träffar mig kommer bli avskräckta av mitt "bagage" var faktiskt ganska elakt. Typ den enda bekräftelsen som betytt något på SÅ länge och så vare tydligen bara lögn. Haha. Orkar inte.

HEJ ÄR JEG SEKSIG SVARA ERLIGT [JA] [NEJ] [KANSHE]

Där, överst i sophinken, låg den och glimmade.
Stirrade på mig.

Hans förlovningsring.



Asså det är inte som att jag kommer bära min längre. Men vem fan kastar sin förlovningsring i SOPORNA?! Hos personen i fråga som man var förlovad med?! Det var precis som att dessa år var värda lika mycket som den förbannade sophinken. Bland kaffesump och andra matrester. Vilken jävla lirare.

Aja jag sparade den iallafall. Det var ändå jag som köpte dem. La dem ihop i en ask i sovrummet, och ödets ironi - min passade nästan i hans. Precis som vårt föhållande. Vi funkade ihop men inte hela vägen. Jag gör mig väl av med dem nån gång när jag känner att det är dags. Tills dess får de ligga där.

Asså jag har ju egentligen en blogg. Men det är så jävla många som läser den, familj, vänner, nyfikna folk som vet vem jag är men inte känner mig egentligen osv. Dock inte tillräckligt stor för att försörja mig på skiten, HAHA. Så ja, jag tänkte väl skriva lite annat här om jag pallar. Vill. Vågar.

Det är så sjukt hur man kan spela inför andra människor. Alla jag någonsin känt eller träffat skulle förmodligen beskriva mig som glad, uppåt och sprallig. Skrattig. Och jag var väl sån förr, med betoning på VAR. De senaste månaderna har det fanimej bara gått neråt. Känns som att jag har varit ledsen över typ allt, eller jag har nog fan varit ledsen över allting om jag tänker efter.... Jag är förmodligen deprimerad utefter vad jag läst mig till på 1177 *självdiagnostiseraren*, känns ju jävligt ironiskt att gå under smeknamnet "emofilten" och så är man så jävla emotionell att det nästan är olagligt.

Jag har nyss separerat från min snubbe. Efter 4 år, en förlovning, en dotter på 9 månader och en massa bråk så insåg jag att vi står på exakt samma ställe och stampar som när vi träffades 2010. Han har fortfarande inget jobb, jag får bara sommaranställningar, vi bråkar dagligen om disk och vem som ska ha avkomman och typ noll egentid för min del så ba NÄE nu ska jag fanimej tänka på mig själv. Detta har växt fram under så lång tid, och jag orkar inte vara ledsen mer. Jag vill inte påstå att det är hans fel, vi har helt enkelt försökt förändra varandra så mycket att vi blivit två helt nya personer som uppenbarligen inte tål varandra längre. Och jag känner också att han förtjänar någon som känner lika starkt för honom tillbaka, nån som ger honom det han behöver, och det har inte jag gjort det senaste halvåret. Och jag förtjänar någon som accepterar och framförallt respekterar mig och mitt sätt, hur jag väljer att hantera saker, hur jag reagerar känslomässigt över olika saker och bara tar mig för den jag är. FÖRBÖVELEN. Varit så arg över det den senaste tiden. Känt mig så jävla fel. Det är den rätta beskrivningen. Känt mig fel och ful och tjock bara glidit runt i slarvigt uppknutet hår och garderobens mest begagnade leggings, gråtit i duschen över att inget blev som man ville, ångrat chanser man aldrig tog i sina yngre dagar innan det var försent osv. Fast aldrig lilltjejen! Aldrig. Bättre unge finns inte. <3 Ångrar förvisso inte mig & C heller för det jag känt för honom har alltid varit äkta, men det är så jävla synd att detta skulle hända. Att det skulle bli såhär mellan oss. Jag önskar han allt gott iaf. Tycker om han otroligt mycket som medmänniska, tycker han har fantastisk humor och bättre pappa till vår dotter finns verkligen inte, MEN jag delar inga kärleksfulla känslor för honom längre och det suger så jävla hårt.

Så nu goda vänner är det dags att börja leva igen. Bli snygg och möblera min lägenhet som jag själv vill. Prata med vilka jag vill utan att bli ifrågasatt + tusen frågor om VARFÖR och VEM och HUR KÄNNER DU HEN som att man vore nån jävla brottsling. Jag kommer kunna dra ner mina matkostnader mer än hälften pga äter som en myra. Kan säga upp internet THANK GOD FOR THAT herregud sitta på en hundralina är knappast nåt jag prioriterar. Har ju mobilen i jösse namn! Och så ska jag flytta från Nybro för det var inte ens jag som ville bo här till att börja med, så nu påbörjas lägenhetsletandet i Kälmäh istället så vet nån något om en tvåa till mig och lilltjejen + två kattjävlar så hör av er.

Nu ska jag kissa för kaffet rinner rakt igenom.