Om nåt nytt

Asså jag har ju egentligen en blogg. Men det är så jävla många som läser den, familj, vänner, nyfikna folk som vet vem jag är men inte känner mig egentligen osv. Dock inte tillräckligt stor för att försörja mig på skiten, HAHA. Så ja, jag tänkte väl skriva lite annat här om jag pallar. Vill. Vågar.

Det är så sjukt hur man kan spela inför andra människor. Alla jag någonsin känt eller träffat skulle förmodligen beskriva mig som glad, uppåt och sprallig. Skrattig. Och jag var väl sån förr, med betoning på VAR. De senaste månaderna har det fanimej bara gått neråt. Känns som att jag har varit ledsen över typ allt, eller jag har nog fan varit ledsen över allting om jag tänker efter.... Jag är förmodligen deprimerad utefter vad jag läst mig till på 1177 *självdiagnostiseraren*, känns ju jävligt ironiskt att gå under smeknamnet "emofilten" och så är man så jävla emotionell att det nästan är olagligt.

Jag har nyss separerat från min snubbe. Efter 4 år, en förlovning, en dotter på 9 månader och en massa bråk så insåg jag att vi står på exakt samma ställe och stampar som när vi träffades 2010. Han har fortfarande inget jobb, jag får bara sommaranställningar, vi bråkar dagligen om disk och vem som ska ha avkomman och typ noll egentid för min del så ba NÄE nu ska jag fanimej tänka på mig själv. Detta har växt fram under så lång tid, och jag orkar inte vara ledsen mer. Jag vill inte påstå att det är hans fel, vi har helt enkelt försökt förändra varandra så mycket att vi blivit två helt nya personer som uppenbarligen inte tål varandra längre. Och jag känner också att han förtjänar någon som känner lika starkt för honom tillbaka, nån som ger honom det han behöver, och det har inte jag gjort det senaste halvåret. Och jag förtjänar någon som accepterar och framförallt respekterar mig och mitt sätt, hur jag väljer att hantera saker, hur jag reagerar känslomässigt över olika saker och bara tar mig för den jag är. FÖRBÖVELEN. Varit så arg över det den senaste tiden. Känt mig så jävla fel. Det är den rätta beskrivningen. Känt mig fel och ful och tjock bara glidit runt i slarvigt uppknutet hår och garderobens mest begagnade leggings, gråtit i duschen över att inget blev som man ville, ångrat chanser man aldrig tog i sina yngre dagar innan det var försent osv. Fast aldrig lilltjejen! Aldrig. Bättre unge finns inte. <3 Ångrar förvisso inte mig & C heller för det jag känt för honom har alltid varit äkta, men det är så jävla synd att detta skulle hända. Att det skulle bli såhär mellan oss. Jag önskar han allt gott iaf. Tycker om han otroligt mycket som medmänniska, tycker han har fantastisk humor och bättre pappa till vår dotter finns verkligen inte, MEN jag delar inga kärleksfulla känslor för honom längre och det suger så jävla hårt.

Så nu goda vänner är det dags att börja leva igen. Bli snygg och möblera min lägenhet som jag själv vill. Prata med vilka jag vill utan att bli ifrågasatt + tusen frågor om VARFÖR och VEM och HUR KÄNNER DU HEN som att man vore nån jävla brottsling. Jag kommer kunna dra ner mina matkostnader mer än hälften pga äter som en myra. Kan säga upp internet THANK GOD FOR THAT herregud sitta på en hundralina är knappast nåt jag prioriterar. Har ju mobilen i jösse namn! Och så ska jag flytta från Nybro för det var inte ens jag som ville bo här till att börja med, så nu påbörjas lägenhetsletandet i Kälmäh istället så vet nån något om en tvåa till mig och lilltjejen + två kattjävlar så hör av er.

Nu ska jag kissa för kaffet rinner rakt igenom.