Om en grodflock

Har ni någonsin velat ha någon så vansinnigt mycket att det känns som att man ska gå sönder? Sådär "deep-down-in.-your-heart-förälskad"? Som upptar varje cell i ens kropp, som får hjärnan att snurra, som får en att bli sådär otroligt jävla dum i huvudet och man sårar varandra fram och tillbaka men så hittar man tillbaka igen men så är det aldrig rätt tillfälle?



Jag blir så jävla dum i huvudet av honom. Jag har aldrig träffat en människa i mitt liv, som har gjort så stort intryck på mig. Det är inte bara utseendet eller personligheten - det är hela jävla utstrålningen. Han tar liksom upp ett helt rum när han kliver in. Jag har aldrig träffat någon som gjort mig så glad som han, men inte heller har jag blivit sårad så av någon som när han gjort det.

Jag hatar att jag känner såhär. Det är en jävla förbannelse, på riktigt. Jag minns inte ens hur länge det är nu som jag har drömt ångest-drömmar där jag är på olika ställen där han plötsligt dyker upp, jag säger "vi måste prata", vi går iväg - sen vaknar jag.


Jag har alltid varit så rädd för honom. Rädd för att han gör sånt intryck på mig. Rädd för att göra fel eller säga nåt fel. Jag blir helt darrig, adrenalinet pumpar, och det enda jag kan tänka när jag ser snubben är hur fantastisk han är. Detta är typ det mest äkta jag känt för någon. Och det är mitt livs tragedi att jag aldrig kommer få vara med honom, för jag vet att han inte vill det. Jag orkar inte vara såhär kär i någon i resten av mitt liv, men jag vill verkligen inte bryta helt heller, för jag har hellre honom lite grann i mitt liv än inte alls.


Det kommer fan alltid vara du. Alltid. Oavsett vem eller vad som kommer emellan, så kommer det alltid vara du.