minervas blogg

Önskar att jag kunde vara lite mer, lite bättre, lite mindre.. det här.
Önskar att jag kunde vara lite mer som hösten.

Obekant välbekant.
Det inre världskriget är mitt uppe i sin blodigaste strid, och jag förlorar.

Ensamheten är annorlunda, likaså tryggheten. Den är inte falsk, så som den varit de senaste fem månaderna.
Idag har jag min första session. Allting känns så väldigt märkligt, fast bra. Fast ensamt. Fast bra.

Sjuttiofemtusen tankar och känslor.
Det är inte ens tjugofyra timmar kvar nu, och jag pendlar mellan att vara förväntansfull, livrädd och ledsen.
Separationsångesten håller mig i ett koppel. Det finns så mycket jag skulle vilja säga, vilja uttrycka, men jag känner att det inte riktigt finns ord som räcker till.
Istället hamnar jag i att allting känns överväldigande, och blir paralyserad.

Hjärnan snurrar tusen varv i sekunden.

Och hon är tamigfan det vackraste jag någonsin sett.

Rädslan är påtaglig.
Handen kring halsen har ett hårdare grepp än vanligt, och hur mycket jag än försöker hittar jag inte riktigt logiken.
Dagen som jag väntat på i fem månader närmar sig, det var ju det här jag ville. Det är det här jag behöver, jag vet ju det.
Men samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att jag på något vis kommer hitta ett sätt att förstöra det på ännu en gång. Att jag inte kommer kunna tillåta mig själv att genomföra det jag behöver göra för att kunna leva det där livet jag längtat efter så länge jag kan minnas.
Ännu en gång skrämmer framtiden mig mer än vad någonting någonsin har gjort.
Styrkan kanske kommer. Den måste komma. Den bara måste det.

Söker ständigt och konstant, utan avbrott, efter det där lilla som skulle vända allting i trehundrasextio grader.
Det där lilla "något" som skulle ge mig någonting att sträva efter, längta efter, längta till.
Kan inte riktigt skaka av mig känslan av att det är någonting som fattas, som saknas. Som skrapar det där hålet djupare och som får mig att undra allt mer intensivt om det här är allt som erbjuds.

Men vet ni?
Jag vågar nästan, fast bara nästan, tro att det kanske är min tur nu. På riktigt.
Inte som de andra gångerna. Nej.
Utan som en helt ny gång, en helt ny vilja att göra saker och ting annorlunda.

Våren är min tid, och jag tänker ta mitt liv tillbaka.

Att gå ifrån ovisshet till klarhet under loppet av ett par sekunder.
Världen vändes upp och ner och jag är skräckslaget förväntansfull.

Also; Hon. Jag smälter.
Åh du är precis som jag
Jag är av ett annat slag.

Saknar mina ord, mitt språk som, åtminstone ibland, kunde få mig att reda ut kaoset utav tankar och känslor som vävts samman och slagit bort all logik.
Istället sitter jag nästan paralyserat med pennan i handen och bara stirrar på raderna på pappret, frustrerad över att ingenting går att reda ut och på gränsen till förtvivlad kväver jag gråten i halsen och ger upp.
Försöker förstå, försöker få ett sammanhang i allt det obegripliga men på något vis gör jag det bara värre. Allt blir svårare att greppa om och rädslan tar över.
Igen.

Hur jag inte kan förmå mig själv att stoppa den där känslan utav avsky som attackerar bakifrån.
Att jag på ett ögonblick krossar all form utav optimism jag känt, och det blir så överväldigande att jag inte överhuvudtaget
står ut med mig själv och helst utav allt vill krypa ur mitt eget skinn och fly till någonting annat än det här.
Hoppet stals ifrån mig och jag letar fortfarande efter någonting jag egentligen inte vet vad det är.
En längtan. Ett lugn jag saknat och saknar varenda dag, som jag på något vis hindrar själv från att infinna sig, på ren automatik.
En självbevarelsedrift som jag önskar att jag aldrig byggt upp, som förstör hela jävla mig och allt vad jag är.

Så många måsten, och krav, och borden.
Borde radera ordet "borde" ur mitt vokabulär.