No surprises

Hur jag inte kan förmå mig själv att stoppa den där känslan utav avsky som attackerar bakifrån.
Att jag på ett ögonblick krossar all form utav optimism jag känt, och det blir så överväldigande att jag inte överhuvudtaget
står ut med mig själv och helst utav allt vill krypa ur mitt eget skinn och fly till någonting annat än det här.
Hoppet stals ifrån mig och jag letar fortfarande efter någonting jag egentligen inte vet vad det är.
En längtan. Ett lugn jag saknat och saknar varenda dag, som jag på något vis hindrar själv från att infinna sig, på ren automatik.
En självbevarelsedrift som jag önskar att jag aldrig byggt upp, som förstör hela jävla mig och allt vad jag är.