minervas blogg

Randiga lakan och vansinnesvrål från alla håll.
Märkliga och skrämmande ultimatum från folk i maktposition, klockor som stannar.
Hur hamnade jag här igen?

Ibland kommer de där dagarna då allt som definierar det och den du är, ditt innersta väsen bara skriker.
Skriker paniskt efter luft och mening och någonting att hålla fast vid, för greppet om livet lossnar.
Ingenting är logiskt eller rimligt, allting ifrågasätts och dissekeras inifrån och ut tills det inte finns någonting kvar att hålla fast vid.
Och en står kvar som ett skal, förvirrad och utlämnad.
Tom.

Hur jag så önskar att jag inte var rädd för att somna, när de vakna timmarna jag har präglas utav tankemönster och gammalt groll jag trodde var förbi.
Mina ord sviker mig återigen och allt som jag en gång brydde mig om, och som brydde sig om mig, tynar bort i ett ingenting jag inte längre kan se.
Inte längre kan reparera och det som finns kvar är bara det mörka, det sargade och fragila.
Hör paniken och tårarna i hennes röst när hon ringer och frågar vad hon kan göra när mitt svar blir "ingenting", jag hade ju lovat att aldrig utsätta henne för det någonsin igen.
Men jag kan inte ens be om ursäkt, för jag kan inte hitta något grepp längre.

Sömnlösheten infinner sig allt oftare, och impulskontrollen försvinner allt mer.
Saknar musiken, att hitta tröst och logik och någon slags sinnesro i mina favoritalbum men har hamnat i det där läget igen då jag inte klarar av det.
Orden och musiken berör alldeles för många delar utav mig och gör allting än mer svårhanterligt, bara låttitlarna frammanar känslovågor och jag är rädd.

Märkligt det där, hur hjärnan liksom per automatik faller tillbaka i gamla tankemönster ibland.
Var så längesen nu som jag ens var i närheten utav det här. Inte för att jag på något vis trott att det aldrig skulle ske igen, fullt så naiv är inte ens jag. Men det blir lika chockartat varje gång, som om det vore den första och jag aldrig vart med om det tidigare.
Rädslan blir fortfarande densamma, apatin likaså.
Sen kommer frustrationen.
För jag är så väl medveten om hur jag gör, vad jag behöver göra för att bryta mig loss och jag vet så väl att jag kommer motarbeta mig själv. Fast självinsikter betyder inte ett jävla skit när spiralen redan tagit fart.
Det vet jag också.

Världen dör långsamt utanför.
Jag dör långsamt inuti.

Om vi alla bara kunde glömma bort min existens så vore det bra.
Okejbrahej

Orkar knappt andas längre.
Släpp ut mig.

Känslan av total avsmak, ovilja och likgiltighet. Känslan av att vara så fruktansvärt obekväm, med omgivningen, med mig själv och runt det oavslutade.
Det gör bara ont. Allting.

Aldrig, aldrig ensam. Alltid ensam här.