Paradise

Rädslan är påtaglig.
Handen kring halsen har ett hårdare grepp än vanligt, och hur mycket jag än försöker hittar jag inte riktigt logiken.
Dagen som jag väntat på i fem månader närmar sig, det var ju det här jag ville. Det är det här jag behöver, jag vet ju det.
Men samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att jag på något vis kommer hitta ett sätt att förstöra det på ännu en gång. Att jag inte kommer kunna tillåta mig själv att genomföra det jag behöver göra för att kunna leva det där livet jag längtat efter så länge jag kan minnas.
Ännu en gång skrämmer framtiden mig mer än vad någonting någonsin har gjort.
Styrkan kanske kommer. Den måste komma. Den bara måste det.