Brainville

Saknar mina ord, mitt språk som, åtminstone ibland, kunde få mig att reda ut kaoset utav tankar och känslor som vävts samman och slagit bort all logik.
Istället sitter jag nästan paralyserat med pennan i handen och bara stirrar på raderna på pappret, frustrerad över att ingenting går att reda ut och på gränsen till förtvivlad kväver jag gråten i halsen och ger upp.
Försöker förstå, försöker få ett sammanhang i allt det obegripliga men på något vis gör jag det bara värre. Allt blir svårare att greppa om och rädslan tar över.
Igen.