Sarilfias blogg

Om jag bara visste hur man gjorde det, så hade jag förintat den psykiska smärtan, för det finns inget som gör så ont som denna smärta. Det gör inte ens ondare att få kokande vatten över sig, att bli slagen eller bli överkörd.
Om jag bara kunde skulle jag göra så bråk inte fanns.
Jag skulle göra välden glad, ilska skulle inte finnas. Smärta skulle inte göra ont och hårda ord skulle inte trycka ner en.
Jag önska jag hade den kraften att ignorera dig, så som du igronerar mig.
Jag har gjort mig själv illa på de mest galna sätt för min psykiska ohälsa så lätt tar över mig. För att bara små ord tar kol på mig, för att detta bryter ner mig. Slagen mot botten. Som att falla från den högsta skyskrapa och min lilla kropp krossas mot den hårda astfalten.
Undrar hur det vart om jag fått slå ut mina vingar, flyga upp i det blå.. Ligga på molnen som är så stora och fluffiga. De ser lika mjuka ut som bomull. Jag undrar hur det är att på nätterna dansa med älvorna och lysa upp himlen som den vackraste stjärna. Jag undrar om någon någonsin kommer se mig?
Om någon kan se igenom mitt skådespeleri?
Eller om mitt skådespeleri är så bra att ingen kan se bakom mitt pokerface?
För jag är alltid brusten och trasig på insidan. Men jag erkänner det inte. Vissa dagar vill jag bara gömma mig under en sten och aldrig visa mig igen, för den jag vill ska förstå, förstår inte.
Jag hatar att ha det såhär. Jag hatar att allt med mig är så jävla fel.
Skulle ni säga att jag har fel?
Skulle ni hjälpa mig förstå?
Skulle ni hjälpa mig tillbaka?
Men jag ser hur jävla stolt ni är. Jag ser hur jävla enkelt ni tror allting är.
Jag är skadad.

Jag ska slå mig själv alldeles blodig. Jag ska krossa mig själv nu, totalt.
Döda, då jag slipper känna.
För allting är åt helvette och jag duger fan inte för världen. Inte för någonting annat heller för den delen.
Min existens är inte värdefull.
Uppenbarligen.
Jag pallar inte. Fan.. dö.. Det känns som att den bästa inte älskar mig längre.. Vet fan inte vad jag ska göra. Klarar mig inte utan honom.
Saker fräter sönder mig. Mer och mer.
jag försvinner. In i avgrunden. Men ingen kommer märka någonting, för bara en liten bit i taget försvinner.
Jag lovar att dö den sekunden du lämnar mig och låter mig vandra ensam igen..
Finns inte du hos mig, kommer inte jag finnas alls.
Då upphör min existens. För alltid.

Hjärtlösa jävla människor.
Försvinn bara.
Gör livet till ett helvette för er själva ist.

Jag behöver en annan historia. Någonting som gör så jag kan få bort smärtan i mitt bröst.
Jag känner mig lika värdefull som ett skräppapper. Det vill säga, en sak man river sönder, kastar på backen kliver stampar och spottar på. Men det är juh fan bara lilla jag. Så vem fan bryr sig om hur jag känner? Vem bryr sig om att man trampar och hoppar på mina ömmaste punkter, spottar på mitt namn och försämrar mitt mående, VEM FAN BRYR SIG?!
Berätta för mig varför det alltid ska vara så lätt att klanka ner på mig? Jag har inte gjort er någonting ont eller hur? Skratta ni, skratta på ni, fortsätt stampa och spotta på mig ni, för jag bryr mig inte. Jag är så långt ner man kan komma. Jag är nog till och med under botten.
Jag kan inte längre se avgrunden, det är så fruktansvärt mörkt och kallt här.
Det kalla vädret matchar mitt kalla hjärta. Allt är bäst.. Allt är bra.. fan.. dö.. Om jag en dag vill komma upp igen för att se den djupa avgrunden kan jag redan nu berätta att jag aldrig kommer klara av det.
Är ni nöjda nu? När ni fått mig så långt ner att jag aldrig kommer kunna komma upp.
Jag ångrar genast alla mina handlingar i livet, att jag ens försökte vinna det förbannade sperma loppet i magen på min mor. Jag önskar vissa gånger att jag hade strypt mig själv med navelsträngen när jag var i min mors mage.
Jag fick samma känslor idag, fast på ett anorlunda sätt.
Varje gånge jag gick över en väg hoppades jag riktigt mycket på att en bil bara skulle komma upp och köra på mig så jag antingen dog eller hamnade i koma jävligt länge. Och varje gång jag gick över en bro med vatten under ville jag hoppa.
Allt går inte så jävla bra just nu.
Jag kommer dö i ångest och jag vet inte när det tänker sluta. Vet inte när jag kommer komma tillbaka igen, om jag någonsin gör det.
Kommer fan inte göra om detta helvette fortsätter.
Kan ni för i helvette inte tänka eller?! Hur fan skulle ni känna i denna sits, att ständigt bli spottad och stampad på, dödad på sina ömmaste punkter i livet.
Nä fyfan. Mina ord har tagit slut.
Jag fattar fan inte att man kan vara stolt över att få människor att må såhär.
FYFAN.

Ironiskt att jag trodde att man måste dö för att bli älskad i denna värld.

Asså fan.
Jag hatar den här jävla känslan.
Jag hatar att ständigt må såhär.
Vafan äre för fel?!

Vet att ingen kommer läsa. Kanske den som verkligen bryr sig om mig.
Du som gör det, jag älskar dig, bara för att du bryr dig.
Sitter här igen.
Allting omkring mig är kallt och tyst. Precis som det är ute i skogen den kallaste vinernatten. Jag är där igen, måste vända mig om. Jag hör väsen, vänder mig om men ingenting är där. Känner hur skuggorna rör sig bakom ryggen på mig, jag vet att dte är någonting där, någonting som gör att jag inte får ro i själen. Jag kan bara inte sitta kvar här, för inuti mig river demonen med hysteriska kolr, den måste släppas ut. Jag börjar springa, rakt ut i den svarta natten för att bli av med den isande känslan jag har i mig.
Mina ner kylda skor gnekar mot snöns kalla yta och mina andetag ryker ut munnen på mig och stiger mot himlen som den vackraste älva. Jag stannar upp, orkar inte springa mer. Jag andas häftigt och tittar åt alla håll, helt panikslagen. Vad ska hända nu?
Mina Ben vill inte längre bära mig och de böjer sig som spagetti. Mitt ute i ingenstans i den kalla kyliga natten sitter jag och tittar upp på stjärnorna.
Om jag lyssnar riktigt noga hör jag att de sjunger för mig. Jag visste att älvor fanns bland stjärnorna, jag visste att de dansade där och sjöng för de som var vilse. Jag känner en stark längtan efter att bli en av de vackra älvorna. Att få slå ut mina egna vingar och flyga upp bland stjärnorna. Dansa och sjunga där som den vackraste älva, få uppnå sina innersta önskningar och viljor. Jag vill kunna känna friheten smeka min kind lika ömt och mjukt som bomull, jag vill kunna landa mjukt på de fluffiga molnen som ses på dagarna, kunna titta ner på den kalla världen som lever där nere och kunna vara nöjd över min övergång.
Men jag vet att det skulle vara så fel väg att välja.
Kommer aldrig ta det steget, jag har millioner anledningar att vara här.
Jag rycks tillbaka till vekligheten för kölden i mina fingrar och resten av min kropp har spridits sig till mitt hjärta. Den fysiska smärtan är nu starkare änd en mentala, för stunden. Men kommer jag kunna resa mig upp igen?
Mitt hjärta är i bitar, och jag måste pussla ihop det. Men det är inte så lätt på egen hand.
Det kommer ta tid.
Alldeles för lång tid.
Jag kommer hinna kvävas i min egen ångest och drunkna i mina tankar.
Jag behöver hjälp nu. Jag behöver hjälp att hitta tillbaka och bygga ihop mitt pusel, det kan inte jag fixa på egen hand.
Det är likadant som att klippa av en fjärils vingar och säg ''FLYG''
Är någon av er där ute med mig och vill hjälpa mig upp igen?
Jag har stannat av och kan inte komma längre.
Finns det någon vänlig själ som kan hjälpa mig, se mitt rop på hjälp och faktiskt bry sig?!
Inte bara säga ''finns'' ''det kommer bli bra'' utan faktiskt stötta mig..

Fet jävla respekt till den som faktiskt läser!

Allt det du sagt till mig..
Allt det du har sagt om hur man ska vara och hur man ska se ut har sytt sig fast i märgen på mig och jag håller allvarligt talat på att bli galen av det. Känner mig så himla besatt och sinnessjuk över att ständigt måsta leva efter dina krav och vägar. Efter ditt skönhet ideal.
Min ångest går tillslut ut över andra.. PGA dig och dina jävla krav du ställer på mig!
Det börjar gå för långt nu. Det är inte meningen att det ska göra såhär ont.
Det gör så jävla ont att andas.
Faan jag ville bara försvinna när vi hade bad idag.
Jag höll på att bryta ihop varannan sekund, (vet att ingen märker det men.. jag är juh ett jävla stoneface.) alla är så smala fina och perfekta..
Man får höra på allas kommentarer ''han är smal!'' ''as smaL?!'' om massa andra.
Visst jag håller med.. Men ni kasta det inte upp i ansiktet på mig. (ta inte illa upp men det kan utlösa min ångest ibland)
ÅH. Faan. Ingen kan fatta den känslan jag kände idag, höll verkligen på att gå under, ville bara springa in i närmsta rum låsa in mig där och aldrig mer komma ut. Det gjorde ont att andas, att gå, att låta hjärtat slå, att le. Att låssas som ingening.. Det var nog det jobbigaste.
att gå där som en stolt jävla tjej med mitt jävla stoneface och skratta och le ändå.. Fast det jag hellst ville var att slå sönder vartenda skyltfönster med mitt huvud. Sedan ta upp de glasskärvorna från backen blotta den sårade lilla tjej jag är för världen och börja skära sönder min kropp. Låta blodet droppa ner i den vita snön och bara skrika och gråta.
Jag vet att min ångest går ut över andra ibland..
Men jag vill bara att någon ska förstå hur jag verkligen känner.. Och hur jävla mycket smärta jag EGENTLIGEN bär på.

'Sara Nilsson.

Har ni någoinsin känt regnet när du är helt ennsam bara ösa ner och det har fått dig att känna dig hemma? För att himmlen gråter med dig. För den faktiskt förstår din smärta.
Det är som att stå på vägen med bara kyla och tystnad bredvid dig, du hatar det som finns kvar av dig men du måste hålla dig fast vid detta. Jag kan välja att stå kvar här och låta regnet falla på mig, eller våga resa mig för att vandra vidare.
Detta endlösa blödande och ständiga smärtande hjärta är över hörde jag vinden viska. Men det är det inte. allt det mitt sinne säger till mig är vad ni glömt.
Min smärta, mitt lidande.
Känns som att jag står på en väg som är endlös. Mina innersta tankar slår mig till botten igen. ''jag finns bara en gång'' jag tål inte detta längre. Jag står på en endlös väg utan tid, jag vet inte vars jag ska. Regnet har dränkt mina kläder, de sitter slickat efter kroppen och jag skakar. Jag är rädd.
Berätta för mig hur jag ska kunna leva vidare när minnen och tankar och känslor jagar mig. Berätta för mig hur jag ska kunna leva vidare när jag inte har någonting mer att ge.
Jag lägger mig ner nu. Jag kommer tillbaka sen när jag orkar. För nu orkar jag verkligen inte. Jag orkar inte lyfta en tung betong vägg.. Helt själv.. och jag klarar inte av att bygga upp ett pussel på egen hand.
'Sara.


Nu när jag har dig, kan jag äntligen kalla detta mitt hem.
Behöver dig nu-
Robin, jag älskar dig.<3

Nu tittar jag noggrant runt mig innan jag tar felsteg igen.
Jag vill fan inte ha det såhär.
Kan du inte bara bli som vanligt.
Snälla jag ber dig..
Det gör ont i mig att du blivit så annorlunda.
Saknar den du var, den jag kunde säga ALLTING till.
Den du var i sommras.
När du fanns där för mig när jag höll på gå under totalt. Jag menar totalt.
Jag höll på att kvävas och dö av min panikångest.
Men då fanns du där och ställde mig upp på mina två ben igen.
DU hjälpte mig genom det svåra som fick mig att försvinna.
Och jag älskar dig för all den kraft du gett mig..
Men nu är allting så annorlunda. Du är så långt borta från mig, än fast du känns så nära.
Jag saknar dig verkligen.
Du har sagt saker till mig som jag vet att du egentligen inte menar.. Du har gjort mig så illa och stampat på mina svagast punkter i livet.. Jag vet inte vars jag ska ta vägen utan min styrka.
Du har tagit den. Du har tagit allt jag såg hos dig.
Jag vill ha tillbaka dig. Som du var då.
Innan, jag behöver dig, förstår du inte det.
Det kommer inte funka annars, förstår du inte det..?
Förstår du ens någonting?!?!
Jag kommer gå under om du inte kommer tillbaka till min sida.
Jag kommer dö då.
Jag står fan inte ut längre.
Jag står inte ut att se mig själv såhär.
Jag står inte ut att se dig såhär.
Jag står inte ut att du bråkar på mig hela tiden.
Jag står inte ut att jag måste skrika på dig.
Jag står inte ut med detta.
Jag står inte ut med att min själ slits i stycken juh längre tide det går.
Kom tillbaka till mig, snälla jag ber dig.
Låt allting bli som förut.
Du betyder så jävla mycket för mig..
Mamma.<3