jööee.

Vet att ingen kommer läsa. Kanske den som verkligen bryr sig om mig.
Du som gör det, jag älskar dig, bara för att du bryr dig.
Sitter här igen.
Allting omkring mig är kallt och tyst. Precis som det är ute i skogen den kallaste vinernatten. Jag är där igen, måste vända mig om. Jag hör väsen, vänder mig om men ingenting är där. Känner hur skuggorna rör sig bakom ryggen på mig, jag vet att dte är någonting där, någonting som gör att jag inte får ro i själen. Jag kan bara inte sitta kvar här, för inuti mig river demonen med hysteriska kolr, den måste släppas ut. Jag börjar springa, rakt ut i den svarta natten för att bli av med den isande känslan jag har i mig.
Mina ner kylda skor gnekar mot snöns kalla yta och mina andetag ryker ut munnen på mig och stiger mot himlen som den vackraste älva. Jag stannar upp, orkar inte springa mer. Jag andas häftigt och tittar åt alla håll, helt panikslagen. Vad ska hända nu?
Mina Ben vill inte längre bära mig och de böjer sig som spagetti. Mitt ute i ingenstans i den kalla kyliga natten sitter jag och tittar upp på stjärnorna.
Om jag lyssnar riktigt noga hör jag att de sjunger för mig. Jag visste att älvor fanns bland stjärnorna, jag visste att de dansade där och sjöng för de som var vilse. Jag känner en stark längtan efter att bli en av de vackra älvorna. Att få slå ut mina egna vingar och flyga upp bland stjärnorna. Dansa och sjunga där som den vackraste älva, få uppnå sina innersta önskningar och viljor. Jag vill kunna känna friheten smeka min kind lika ömt och mjukt som bomull, jag vill kunna landa mjukt på de fluffiga molnen som ses på dagarna, kunna titta ner på den kalla världen som lever där nere och kunna vara nöjd över min övergång.
Men jag vet att det skulle vara så fel väg att välja.
Kommer aldrig ta det steget, jag har millioner anledningar att vara här.
Jag rycks tillbaka till vekligheten för kölden i mina fingrar och resten av min kropp har spridits sig till mitt hjärta. Den fysiska smärtan är nu starkare änd en mentala, för stunden. Men kommer jag kunna resa mig upp igen?
Mitt hjärta är i bitar, och jag måste pussla ihop det. Men det är inte så lätt på egen hand.
Det kommer ta tid.
Alldeles för lång tid.
Jag kommer hinna kvävas i min egen ångest och drunkna i mina tankar.
Jag behöver hjälp nu. Jag behöver hjälp att hitta tillbaka och bygga ihop mitt pusel, det kan inte jag fixa på egen hand.
Det är likadant som att klippa av en fjärils vingar och säg ''FLYG''
Är någon av er där ute med mig och vill hjälpa mig upp igen?
Jag har stannat av och kan inte komma längre.
Finns det någon vänlig själ som kan hjälpa mig, se mitt rop på hjälp och faktiskt bry sig?!
Inte bara säga ''finns'' ''det kommer bli bra'' utan faktiskt stötta mig..