Himlen gråter med dig.

Har ni någoinsin känt regnet när du är helt ennsam bara ösa ner och det har fått dig att känna dig hemma? För att himmlen gråter med dig. För den faktiskt förstår din smärta.
Det är som att stå på vägen med bara kyla och tystnad bredvid dig, du hatar det som finns kvar av dig men du måste hålla dig fast vid detta. Jag kan välja att stå kvar här och låta regnet falla på mig, eller våga resa mig för att vandra vidare.
Detta endlösa blödande och ständiga smärtande hjärta är över hörde jag vinden viska. Men det är det inte. allt det mitt sinne säger till mig är vad ni glömt.
Min smärta, mitt lidande.
Känns som att jag står på en väg som är endlös. Mina innersta tankar slår mig till botten igen. ''jag finns bara en gång'' jag tål inte detta längre. Jag står på en endlös väg utan tid, jag vet inte vars jag ska. Regnet har dränkt mina kläder, de sitter slickat efter kroppen och jag skakar. Jag är rädd.
Berätta för mig hur jag ska kunna leva vidare när minnen och tankar och känslor jagar mig. Berätta för mig hur jag ska kunna leva vidare när jag inte har någonting mer att ge.
Jag lägger mig ner nu. Jag kommer tillbaka sen när jag orkar. För nu orkar jag verkligen inte. Jag orkar inte lyfta en tung betong vägg.. Helt själv.. och jag klarar inte av att bygga upp ett pussel på egen hand.
'Sara.


Nu när jag har dig, kan jag äntligen kalla detta mitt hem.
Behöver dig nu-
Robin, jag älskar dig.<3