Jag ser hur jävla stolta ni är.

Om jag bara visste hur man gjorde det, så hade jag förintat den psykiska smärtan, för det finns inget som gör så ont som denna smärta. Det gör inte ens ondare att få kokande vatten över sig, att bli slagen eller bli överkörd.
Om jag bara kunde skulle jag göra så bråk inte fanns.
Jag skulle göra välden glad, ilska skulle inte finnas. Smärta skulle inte göra ont och hårda ord skulle inte trycka ner en.
Jag önska jag hade den kraften att ignorera dig, så som du igronerar mig.
Jag har gjort mig själv illa på de mest galna sätt för min psykiska ohälsa så lätt tar över mig. För att bara små ord tar kol på mig, för att detta bryter ner mig. Slagen mot botten. Som att falla från den högsta skyskrapa och min lilla kropp krossas mot den hårda astfalten.
Undrar hur det vart om jag fått slå ut mina vingar, flyga upp i det blå.. Ligga på molnen som är så stora och fluffiga. De ser lika mjuka ut som bomull. Jag undrar hur det är att på nätterna dansa med älvorna och lysa upp himlen som den vackraste stjärna. Jag undrar om någon någonsin kommer se mig?
Om någon kan se igenom mitt skådespeleri?
Eller om mitt skådespeleri är så bra att ingen kan se bakom mitt pokerface?
För jag är alltid brusten och trasig på insidan. Men jag erkänner det inte. Vissa dagar vill jag bara gömma mig under en sten och aldrig visa mig igen, för den jag vill ska förstå, förstår inte.
Jag hatar att ha det såhär. Jag hatar att allt med mig är så jävla fel.
Skulle ni säga att jag har fel?
Skulle ni hjälpa mig förstå?
Skulle ni hjälpa mig tillbaka?
Men jag ser hur jävla stolt ni är. Jag ser hur jävla enkelt ni tror allting är.
Jag är skadad.