BlueBerryRedCherrys blogg

Har gifs som jag vill lägga upp här i bloggen, och går bra att välja de som fil i "lägg till bild", men tror gif filerna är för stora för att ladda upp, eller är det att jag använder en säckig webbläsare? Trycker "spara" och ba inget händer hahahah hjälp

Efter lillkusinen åkte vi förbi Britta. Hon fyllde 97 idag!!! Vi satte oss vid bordet och hon var så glad att se oss. Hon bakade och vi kom därifrån med kakor, bullar och lite rulltårta! Men innan dess satt vi och pratade, 2 meter ifrån varann såklart

Jag har aldrig riktigt frågat om hennes liv och ungdom men hon och mamma och jag snackade där en stund och hon berättade att hon flyttade från sitt första hus när hon var 16 och att hon träffade sin man när hon var 17.

Hon frågade om jag har någon man och jag berättade om J. När hon fick reda på att hans föräldrar är från Etiopien blev hon jätteexalterad och berättade att hon alltid föredragit "utländska män". Vi fnissade och hon berättade att en sommar hade det kommit en afrikan och jobbat på hennes pappas stall, och hon hade "haft ett öga på honom", att hon varit lite förtjust. Han slutade jobba där och hon visste inte vart han tog vägen, men hon vågade aldrig prata med honom ändå.

Jag visade bild på J och hon tyckte han var VÄLDIGT snygg och stilig!! Sen en bild på oss båda två och jag fick mig också en komplimang. "så fina ni är tillsammans!" <333333333

Hon brukar inte säga något om mitt utseende men hon sa att det är så spännande att jag har blivit en hel kvinna och allt. Hon sa också att jag såg japansk ut i min frisyr??? Lol
"tänk att du blev så vacker, som en filmstjärna"

Känns som jag ser ut som ett ollon, speciellt utan smink, men det hjälper att höra att ens förfäder tycker man är vacker. Det har en annan vikt, för man vet att de är tillräckligt gamla för att lika gärna kunna säga typ att man var sötare när man var barn HAHA

Sen något annat hon sa som jag tänkte på

"Jag har aldrig varit vacker, inte ens när jag var ung. Nee, har aldrig varit särskilt snygg. Men det gjorde ju inte mig något för jag var ju ändå glad"

Det är inte så jävla viktigt att vara snyggast hela tiden. Det är okej att bara känna sig lite ful. Man kan ha jättekul och vara glad ändå.

Britta är sjukt pigg och sånt för sin ålder, jag hoppas hon finns kvar så hon kan komma på mitt och Js bröllop B) B) B)

Idag åkte jag och mamma till min morbror och hans fru o barn. Dottern är typ 5 nu och hon älskar verkligen mig, vi leker och dansar och hoppar studsmatta och busar runt bara hahahha, jag vet inte varför hon tycker om mig så mycket men barn har alltid gillat mig

Vi träffas inte så ofta men hon har inga syskon vill så gärna att hon kan växa upp och känna att hon kan komma till mig för råd och hjälp och som en kvinnlig förebild <3_<3 hennes mamma är ju bra men är annorlunda att kunna gå till någon man inte är så nära släkt med

Det var jättemysigt iallafall, vi tog med fika och de hade också fika så är MÄTT, två chokladbollar en halv vaniljmunk och en orange punchrulle senare!!!!!!

DE KOM FRAM :D de är så sköna och känns som jag kan leva ut mina 13 årings british emo scene kid drömmar

Har också provat collage appen! Önskar det fanns med sanrio stickers...

Nu har jag gjort ett absolute mad lad drag och installerat en collage maker på mobilen så kommer kunna lägga ut "fler än en bild" i varje blogginlägg... Get goofed emocoreprogrammering, yall got nothing on me UHAH

Jag tror att jag skulle tycka om att va mamma men jag har sån konstig relation till barn och föräldraskap.

Är jag runt barn tycker jag det är mysigt att leka med dem och sjunga alfabetet 8 gånger och att pyssla om när de blir ledsna och låta de fläta ens hår... Men sen när jag bara ser random barn eller hör om barn är allt jag ser små vuxna fast de är så osmarta och ba är snoriga, fuktiga, luktar prutt och skriker

Är livrädd att partnern jag har barnet med kommer va en sån som inte tar ansvar utan att bli tillfrågad. Att jag och bebisens (probably) pappa är ett sånt par där mamman sköter allt fix. Har koll på allt. Kan alla tider, konstant planerar vardagen för att allt ska kunna rulla på för resten av familjen, ser till att bestick följer med i mellis lådan och att det alltid finns en extra rulle så även om toapappret tar slut så tar det inte slut.

Att mamman går det där extra, för att hon vet att om det inte är hon som alltid är där så kommer barnet behöva ta skiten pga att det helt enkelt inte händer utan hennes konstanta uppmärksamhet.

Min pappa har aldrig varit så, men jag ser det överallt, i mina vänner och släkt och deras uppväxter, pappor och partners som inte gör det där lilla extra för än de blir tillfrågade eller gör fel. Det finns säkert massor av mammor som gör samma sak men det verkar inte lika vanligt.

Min oro ligger i att jag vet att jag alltid kommer vilja fixa och ha koll för barnets skull och om min partner inte hjälper till kommer allt ligga på mig, och spiralen fortsätter



Anledningen till att jag tänkt på barn och familj så mycket på senaste är att jag (det kanske låter grovt men) vill gå vidare från min kärnfamilj till en egen. Jag vill komma bort från livet jag lever just nu och jag har tänkt mycket på vad jag vill ha ut ur mitt liv. Jag vill flytta från mina föräldrar och jobba och helst av allt bo med J. Han och jag har pratat (inte jätte seriöst) om att bo tillsammans i ett delat dorm då jag inte har någon preferens på skola utan bara vill läsa tekniskt basår nån gång, det han pluggar nu men kanske läser om/upp igen. Det hade varit perfekt.
Men jag känner mig ändå bortskämd som vill härifrån då mina föräldrar är fantastiska, men jag antar att bra uppfostran resulterar i ett relativt självständigt barn. Jag vill iväg och klara mig själv men jag vet att de alltid kommer finnas där.

Jag har också tänkt på det med lackning pappor att J aldrig varit särskilt sluskig. Han tar hand om sig själv mer eller mindre. Han var den enda av rumskompisarna som köpte handtvål och duschdraperi och han städar sitt rum och slänger ut när det är skräp.
Han har också pratat om att vara pappa och att hans egna barn skulle bli hans allt. Det känns lugnande att han och jag är på samma spår, mitt ex kunde inte ens skala en apelsin själv...

Inser nu att mina blogginlägg bara blir längre och längre... Oops... Känns som jag försöker hålla mig jättekort men endå blir det en bibel varje gång!!! Fuck!!

Aja har ändå bara 3 läsare, sorry hörni!

Här är en annan bild på utekvällens outfit, kunde inte välja vilken av dem så den här får komma också :)

J kallar mig så många namn, ett av dem "lil super model" hahahha

Något jag tänkt på mycket är att vissa hemska perioder i mitt liv kan jag känna extrem nostalgi kring. Hittar jag en gammal teckning jag gjorde om att jag hatar mig själv finns det nästan alltid något lugn i det. Det är som att när man är psykiskt sjuk eller går genom trauma så får man en slags paus...

Även om pausen är helt fylld av självhat och lidande för en själv och ens nära så var det för mig en slags paus från ansvar. Var jag totalt upptagen med att hålla mig själv vid liv så var det okej att jag inte orkade gå till skolan eller att jag inte gjorde bra ifrån mig på träningen

Nu när jag mår bättre känner jag en slags stress kring att (medan det är enklare nu när jag är psykiskt frisk ish) ta hand om mig själv och att ta ansvar för min shit. Nu om jag gör dåligt ifrån mig är det mitt fel, jag hade potentiellt kunnat göra bättre i många fall. Förut om jag gjorde dåligt ifrån mig var det något som var mina svårigheters fel och som vidare matade in i mina svårigheter och handikappade mig mer och mer.

Jag byggde också mycket av min identitet som mindre i att må dåligt och att inte passa in, för jag kände inte att jag hade något annat i min identitet. Så nu när jag mår bättre och måste ta ansvar för mig själv, om jag får syn på vågen och inser att jag råkat gått ner i vikt, känns det som jag får en emetionellt flashbacks kocktail av lugn, nostalgi, naivitet, men såklart också massa massa smärta.

Hade jag inte haft saker i mitt liv jag behövde må bra för för att kunna göra hade jag definivt fallit bak skadliga beteenden.

Är det för att jag är rädd för att växa upp?
Rädd för att göra fel och behöva ta ansvar?
Är det för att jag känner att jag vill gå mot samhället och systemet och sätta mig utanför och bara låta livet hända mig? Och sen skylla på att saker går dåligt för att jag bara låter livet hända mig?
Är det för att jag vill bli omhändertagen?

Någon annan som kan känna nån slags sick twisted nostalgi till värre tider? En liten del av en som längtar tillbaks?

För inte länge sen satte jag, pappa och brorsan ihop 3Dprintern jag fick i studentpresent av familjen. Fett spännande och efter asmånga failed attempts har vi senaste dagarna lyckats printa:

En 1:1000 skadlig modell av pappas lägenhet
Två fladdermmöss
En jättefin kub

Big mad tings going on!

Shit va läbbigt det är att köra bil jämfört med moppe!!! Känns som man inte har koll på fordonet och som man ska krascha i allt hahahahha

Växlingen går bra eftersom jag är van men ba själva storleken på bilen och att manövrera hela skiten...det här kommer ta träning. Men hey, idag när jag o pappa övningskörde lyckades jag rätt bra med det vi planerade så jag tar det som en eBic win gamers

Fick också komplimang av balettläraren idag (1,5 h balett med 1,5 h jazz efteråt, sista träning nu innan lov), vilket var jättekul för det är så svårt!!!!! Men jag försöker verkligen göra mitt allra allra bästa och alltid hålla en positiv utstrålning... Fake it til u make it amirite.

Hade också en MAD FIT på baletten som bestod av

Världens minsta svarta cropped cardigan jag köpte igår - pull & bear
Svarta tights - HM
Virkade baletttygshorts - balettshoppen
Sen såklart balettskorna (inte tåspets) och knut med svart matchande hårnät såklart!!!

PS.
Sorry not sorry för frekventa inlägg, är väldigt deppig nu utöver mina aktiviteter och det hjälper mycket att skriva ut allt <3