Skaffa barn och J

Jag tror att jag skulle tycka om att va mamma men jag har sån konstig relation till barn och föräldraskap.

Är jag runt barn tycker jag det är mysigt att leka med dem och sjunga alfabetet 8 gånger och att pyssla om när de blir ledsna och låta de fläta ens hår... Men sen när jag bara ser random barn eller hör om barn är allt jag ser små vuxna fast de är så osmarta och ba är snoriga, fuktiga, luktar prutt och skriker

Är livrädd att partnern jag har barnet med kommer va en sån som inte tar ansvar utan att bli tillfrågad. Att jag och bebisens (probably) pappa är ett sånt par där mamman sköter allt fix. Har koll på allt. Kan alla tider, konstant planerar vardagen för att allt ska kunna rulla på för resten av familjen, ser till att bestick följer med i mellis lådan och att det alltid finns en extra rulle så även om toapappret tar slut så tar det inte slut.

Att mamman går det där extra, för att hon vet att om det inte är hon som alltid är där så kommer barnet behöva ta skiten pga att det helt enkelt inte händer utan hennes konstanta uppmärksamhet.

Min pappa har aldrig varit så, men jag ser det överallt, i mina vänner och släkt och deras uppväxter, pappor och partners som inte gör det där lilla extra för än de blir tillfrågade eller gör fel. Det finns säkert massor av mammor som gör samma sak men det verkar inte lika vanligt.

Min oro ligger i att jag vet att jag alltid kommer vilja fixa och ha koll för barnets skull och om min partner inte hjälper till kommer allt ligga på mig, och spiralen fortsätter



Anledningen till att jag tänkt på barn och familj så mycket på senaste är att jag (det kanske låter grovt men) vill gå vidare från min kärnfamilj till en egen. Jag vill komma bort från livet jag lever just nu och jag har tänkt mycket på vad jag vill ha ut ur mitt liv. Jag vill flytta från mina föräldrar och jobba och helst av allt bo med J. Han och jag har pratat (inte jätte seriöst) om att bo tillsammans i ett delat dorm då jag inte har någon preferens på skola utan bara vill läsa tekniskt basår nån gång, det han pluggar nu men kanske läser om/upp igen. Det hade varit perfekt.
Men jag känner mig ändå bortskämd som vill härifrån då mina föräldrar är fantastiska, men jag antar att bra uppfostran resulterar i ett relativt självständigt barn. Jag vill iväg och klara mig själv men jag vet att de alltid kommer finnas där.

Jag har också tänkt på det med lackning pappor att J aldrig varit särskilt sluskig. Han tar hand om sig själv mer eller mindre. Han var den enda av rumskompisarna som köpte handtvål och duschdraperi och han städar sitt rum och slänger ut när det är skräp.
Han har också pratat om att vara pappa och att hans egna barn skulle bli hans allt. Det känns lugnande att han och jag är på samma spår, mitt ex kunde inte ens skala en apelsin själv...