Jag fick verkligen min shit together

På absoluta skarpen fick jag för några månader sedan ett wake up call. Jag var jävligt trött på mig själv och ville helt enkelt få min shit together. Sen man officiellt blivit en vuxen person har ens personliga problem blivit mindre "buhu allt är dummt allt är svårt jag är sämst" och mer "fuck vad trött jag är på att jag är såhär, det stör o hindrar saker jag vill göra!!!"

Så jag gjorde något galet. Någonting bara svängde och jag tog mig själv i nackskinnet och har utvecklat en total livsstil. Jag bestämde mig för att inte ge upp i självförbättring på 3 månader, jag skulle verkligen försöka i 3 månader. Det har gått 8. Jag har aldrig trott att jag skulle vara en person vars aspbergers trivs av ett dagligt, timmligt- minutligt schema. THINK AGAIN BITCH!

Att få min shit together har varit många steg, många personliga och intima trasslor jag verkligen har försökt reda ut. Mycket i mitt liv har blivit på väg att bli bra, jag kan inte låta mina hjärnspöken och allmänna problem sätta stopp för saker som jag faktiskt ser fram emot. Jag har blivit blottad en potential för ett liv som jag inte har velat ge upp. Mycket har varit personligt, men några ytligare punkter där jag som sagt tagit min shit och fått den together:

- SÖMN! Senaste månaderna har jag kunnat sova och vakna normalt och kontrollerat. Det har verkligen förändrat mitt liv.

- KOST! Har optimerat min kost och vardagsrörelse för att minska inflammation och försöka hjälpa ställen i kroppen där jag brukar ha problem, samt har konsumerat på ett etiskt sätt.

- TOTAL RUTIN! Att tvinga mig själv in i en absolut rutin har gett mig möjligheten att finslipa realistiska och omfattande rutiner som är givande och uppnåbara.

- NYKTERISTEN! Har inte längre råd eller lust att dricka alkohol, alkohol är fr den sämsta substansen att ha laglig lets be real. Så har borderline slutat med det för aint nobody got time for that!

- TRÄNING! Har tränat 2-3 pass karate i veckan och tagit initiativ och tagit alla träningspass på allvar, har tvingat mig själv lita på processen och har spenderat timmar i dojon varje pass. Har också prommenerat avrg 7500 steg om dagen under sommarmånaderna, samt joggat och gjort recovery therapy för gnälliga leder och skador.

- KONSUMPTION! Har skurit ner min konsumption och allmänt har att flyttat ut låtit mig se vad jag faktiskt behöver/använder och vad som är osentimentalt krimskrams.

- HÅRHÄLSA! Färgat en gång och inte blekt på ett antal månader! Planen är att naturliga färgen når åtminstone axlarna innan jag får färga svart.

-VÅRD! Har tagit mina smärtor och ohygiener på allvar och besökt läkare, physioterapeuter, kiropraktor, men också skapat hud och tand- vårdsrutin.

- DAGBOK! Har skrivit dagbok minst en gång om dagen och reflekterat känslomässigt och kunnat resonera och hantera mina känslor bättre genom det.

Så, mm har saker blivit bra. Finns mer personliga förbättringar men jag lämnar dem i privata dagboken för nu. Jag har känt mig imponerad och stolt över mig själv i vissa delar, blivit exposed till mina brister i andra och haft många awkward konfrontationer med mig själv. Men saker rullar på bra och jag har haft kraft i mitt eget liv.

Sen dog morfar.

Begravningen var i fredags. Allt var vackert, jag spelade gitarr. Såg många i familjen gråta för första gången. Han var gammal, började bli virrig, hans död är inte ofattbar, men mitt hjärta är någon stans brustet ändå. Imorn börjar nästa vecka, om jag går och lägger mig nu betyder det att morgondagen kommer. Mitt sömn-schema är fyllt med röda prickar, jag skulle legat i sängen vid det här laget. Pojkvännen har tagit hand om allt, men imorn åker han till jobbet och jag är kvar, fast med det faktum att morfar är ur tiden. Han öppnade upp, i de äldre åren, när jag var en av de få som orkade lyssna lyhört på hans pratande, när det mesta han sa var en repeat av samma saker om och om igen. Men ibland släppte han något nytt. Senaste 4 åren har jag fått veta att han älskar matte men inte förstår. Att han hade velat bli astronom. Att han litar på mig att roa folk i familjen. Att han inte gillar när folk är fulla. Att han också aldrig kan sova. Att han gillar min konst. Jag vet inte, jag känner att jag förstår att han är borta, men jag förväntade mig att sorgen skulle kännas annorlunda. Mer förtvivlande kanske. Men det har bara varit sårbart. Har känt mig liten och sårbar. Jag kommer sakna honom och hoppas att jag kan få min shit together igen om ett tag. Har några stora problem framför mig. För nu tar jag det bara en dag i taget, det får räcka.