Nostalgi till lidande?

Något jag tänkt på mycket är att vissa hemska perioder i mitt liv kan jag känna extrem nostalgi kring. Hittar jag en gammal teckning jag gjorde om att jag hatar mig själv finns det nästan alltid något lugn i det. Det är som att när man är psykiskt sjuk eller går genom trauma så får man en slags paus...

Även om pausen är helt fylld av självhat och lidande för en själv och ens nära så var det för mig en slags paus från ansvar. Var jag totalt upptagen med att hålla mig själv vid liv så var det okej att jag inte orkade gå till skolan eller att jag inte gjorde bra ifrån mig på träningen

Nu när jag mår bättre känner jag en slags stress kring att (medan det är enklare nu när jag är psykiskt frisk ish) ta hand om mig själv och att ta ansvar för min shit. Nu om jag gör dåligt ifrån mig är det mitt fel, jag hade potentiellt kunnat göra bättre i många fall. Förut om jag gjorde dåligt ifrån mig var det något som var mina svårigheters fel och som vidare matade in i mina svårigheter och handikappade mig mer och mer.

Jag byggde också mycket av min identitet som mindre i att må dåligt och att inte passa in, för jag kände inte att jag hade något annat i min identitet. Så nu när jag mår bättre och måste ta ansvar för mig själv, om jag får syn på vågen och inser att jag råkat gått ner i vikt, känns det som jag får en emetionellt flashbacks kocktail av lugn, nostalgi, naivitet, men såklart också massa massa smärta.

Hade jag inte haft saker i mitt liv jag behövde må bra för för att kunna göra hade jag definivt fallit bak skadliga beteenden.

Är det för att jag är rädd för att växa upp?
Rädd för att göra fel och behöva ta ansvar?
Är det för att jag känner att jag vill gå mot samhället och systemet och sätta mig utanför och bara låta livet hända mig? Och sen skylla på att saker går dåligt för att jag bara låter livet hända mig?
Är det för att jag vill bli omhändertagen?

Någon annan som kan känna nån slags sick twisted nostalgi till värre tider? En liten del av en som längtar tillbaks?