Jinekologens blogg

Tills jag ska, eller rättare sagt kan, flytta. Har ännu inte funnit mina testiklar och av denna anledning ej vågad be någon av mina pappor om flytthjälp. Varför är det så fruktansvärt jobbigt att be om större ting? Har alltid haft mycket problem med det. Problemet är att det är problematisk att känna sig själv som ett problem för någon annan som man finner att man redan givet tillräckligt med problem? Jag tror det är därför iaf. Men Vi får se, snart lär stressen fungera likt en magnet och dra tillbaka mina tappade testiklar. Ironin, käre läsare, är att det blir mindre och mindre tid till flytten vilket = mindre och mindre troligt att de har tid att hjälpa mig då. Jag orkar inte. Med sådana här saker är jag för jävla feg. Mor kan jag inte fråga heller då hon har grav kronisk reumatism. Så konka låder är inte hennes thang. Kommer säkert sluta med att jag inte vågar och får anlita en flyttfirma, kostar ca 10 000. Money well spent. Fuck me och min feghet. Nu ska jag ha kaffe.

Två toppar är fan bra.

Hej godmorgon. Nu har jag nyss vaknat och nyss gått på mitt fjärde nattpass irad. Tre nattjävlar kvar. Hade ett besynnerligt samtal som start på dagen men det var rätt roligt. Folk är för söta ibland. Men blir rätt galen över det här med att der äntligen är fint väder. Men jag sover bort hela dagarna för att jag jobbar natt hela tiden. Jag vill festa, träffa min flickvän och hitta på saker. Men istället är jag fast på psyk och jobbar natt efter natt. Börjar kännas lite

För övrigt scrollade jag igenom mycket av min blogg i natten tills idag. Den var mycket roligare, anigen pinsammare, än nu. Orkar inte riktigt vet inte varför. Det är märkligt. Nu är det färdigfilosoferat. Dags för kaffe. Kram på er små emos.

Kan man söka i sin egen blogg via titlar eller något för vill hitta ett inlägg men orkar inte bläddra igenom 90+ sidor med pinsam skit tack.

Så arbetspasset börjar med att en patient jagar mig med ett par jeans och försöker piska mig. Lyckades sno detta fasansfulla vapen och nu tittar vi och skrattar till the blue planet av bbc. Spillde dock ut mitt kaffe när jag sprang runt rip.

Jag vaknade nu. Trevligt att mitt dygn redan är så märkligt efter bara 2 nätter. Nu har jag bara 5 nätter kvar innan lite ledighet. Vet ni vad? Jag har fått en lägenhet och skall nu i veckan skriva kontrakt. Så skall äntligen slippa det jävla lilla edet. Inget mer bo på jobbet oj vad skönt. Nu kommer jag bo vid Linnéplatsen i en tvåa på 65kvm. Så sjukt taggad. Vet bara inte hur jag skall lösa med flytt och allt. Jobbar i princip varje dag tills jag flyttar. Så det blir spännande. Är glad och stressad. Nu ska jag ha kaffe.

När 4 killar i min ålder sitter framför tingsrätten i nordstan och blastar Crazy frog på högsta volym och på repeat så kan jag inte låta bli att undra vart världen är påväg.

Förtälj för mig, förstår inte. Du var ovanlig, orimlig och osund. Ensam och utspridd till enstaka tillfällen. Sedan fann jag dig och föll. Alldeles för djupt. Nu simmar jag regelbundet i dig. Du ger mig en kännsla av sammanhang. Acceptans och trygghet när jag smakar dig. Med dig utvecklas jag och transendenserar från vardagens bestyr och krav. Alla tvång blir minnen blott. Ett mycket behagligare perspektiv att betrakta ur. Ett nytt spektrum att utforska och ta del av. Träda in i den suddiga och säkra sfären. Att definera dig är omöjligt. Blir alltid hänförd av din mångfacetterade fasad och fyllighet. När du är i mig känns det som jag också är det, en speciell och sällsynt känsla. Jag vet inte varför jag alltid finner avsaknad när din frånvaro är närvarande. Det är en stor del med helheten. Den konkreta och logiska förståelsen. Vad finns kvar utan den egentligen, när allt skalas naket sucessivt av samvete och ideal. För att förstå skulle jag behöva acceptera och det kommer jag aldrig göra. Det är inte en fråga om kunskap, det handlar om vilja. Varför vilja när viljan inte vill. Ologiskt och obehagligt. Att blunda är den perfekta flykten ifrån allt alltid. Dölj dåliga tankar och problematik. Det kommer en tid senare. En rimligare tid. Då, tänker jag alltid. Då kanske. Då möjligtvis. Då förhoppningsvis. Då troligtvis. Då eventuellt. Då mycket enklare än nu. Så fungerar väl alla till och från i varierande skala. Hur länge har jag ingen aning om. Det är en alldeles för stor komplexitet, uppbygd av tusentals små trådar som kallas faktorer. Går inte att beräkna. Går inte att vara säker på. Jag får helt enkelt se. Varför du blivit mitt enda tillvägagångssätt att processera är för mig ett frågetecken. Egentligen tror jag inte du är bra för mig men jag älskar dig och hatar att jag älskar. Alkohol du är en förförisk förfinad fablisk fantastisk fruktansvärd förteelse. Du är problemet som är lösningen till problem. Så vad är du egentligen, vem är jag med eller utan dig. Det är väl det jag undrar, undrat och kommer undra.

Först undrar jag bara; är det nödvändigt med tw när det gäller demenssjukdomar? Vet inte. Men alla är ju lätt triggade här så chansar ej.

Iaf har jag äntligen fått bli kontaktperson till en patient här på jobbet. Ska bli sjukt spännande och känns faktiskt riktigt bra, har känt denne i över tre år så van att arbeta med hen. Har nyligen kontaktat alla dennes anhöriga och fick väldigt god respons. Det var egentligen enda orosmomentet. Mycket konflikter vi tar här är med just anhöriga. Det är väldigt hemskt men ja är väl en viktig del. Alzheimers, speciellt tidig alzheimers, kallas ofta för "de anhörigas sjukdom". Kanske låter konstigt, jag tyckte det var cringe och respektlöst först. Nu tre år senare förstår jag verkligen det. Tänk er att ha en underbar förälder som är ca 40 år. En ni älskar och som ställer upp. Föräldern får tidig alzheimers och något år efter det inträffat är personen helt borta. Inga spår kvar förutom lite mimik och möjligen kroppspråk. Personen kan inte prata, inte förstå tilltal och situationer i allmänhet. Allt som händer runt om kring blir för mycket för personen, som blir rädd och agressiv. Det är väldigt brutalt. Notera att så här agressiv sjukdomsutveckling gäller tidig alzheimers och inte den vanliga folk brukar utveckla i livets slutskede.

Så känns som viktigt uppdrag. Att medla mellan patient och anhöriga, samt lyfta allt ansvar från dem. De har bevittnat, enligt mig, den värsta sjukdomen som finns ta ifrån dem deras förälder. De förtjänar att kunna släppa alla tyglar och bara finnas där i den mån de själva klarar av.

Än så länge har allt gått bra iaf och är väldigt exalterad att börja arbeta för att förbättra patientens tillvaro. Nu skall jag få göra det mer spännande psykiatriarbetet. Kartlägga beteende och olika stimuli, dra slutsatser och göra förändringar för att anpassa och förbättra patientens vardag. Ska bli sjukt intressant och lärorikt mmm hype hype.