Jag vaknade nu. Trevligt att mitt dygn redan är så märkligt efter bara 2 nätter. Nu har jag bara 5 nätter kvar innan lite ledighet. Vet ni vad? Jag har fått en lägenhet och skall nu i veckan skriva kontrakt. Så skall äntligen slippa det jävla lilla edet. Inget mer bo på jobbet oj vad skönt. Nu kommer jag bo vid Linnéplatsen i en tvåa på 65kvm. Så sjukt taggad. Vet bara inte hur jag skall lösa med flytt och allt. Jobbar i princip varje dag tills jag flyttar. Så det blir spännande. Är glad och stressad. Nu ska jag ha kaffe.
När 4 killar i min ålder sitter framför tingsrätten i nordstan och blastar Crazy frog på högsta volym och på repeat så kan jag inte låta bli att undra vart världen är påväg.
Förtälj för mig, förstår inte. Du var ovanlig, orimlig och osund. Ensam och utspridd till enstaka tillfällen. Sedan fann jag dig och föll. Alldeles för djupt. Nu simmar jag regelbundet i dig. Du ger mig en kännsla av sammanhang. Acceptans och trygghet när jag smakar dig. Med dig utvecklas jag och transendenserar från vardagens bestyr och krav. Alla tvång blir minnen blott. Ett mycket behagligare perspektiv att betrakta ur. Ett nytt spektrum att utforska och ta del av. Träda in i den suddiga och säkra sfären. Att definera dig är omöjligt. Blir alltid hänförd av din mångfacetterade fasad och fyllighet. När du är i mig känns det som jag också är det, en speciell och sällsynt känsla. Jag vet inte varför jag alltid finner avsaknad när din frånvaro är närvarande. Det är en stor del med helheten. Den konkreta och logiska förståelsen. Vad finns kvar utan den egentligen, när allt skalas naket sucessivt av samvete och ideal. För att förstå skulle jag behöva acceptera och det kommer jag aldrig göra. Det är inte en fråga om kunskap, det handlar om vilja. Varför vilja när viljan inte vill. Ologiskt och obehagligt. Att blunda är den perfekta flykten ifrån allt alltid. Dölj dåliga tankar och problematik. Det kommer en tid senare. En rimligare tid. Då, tänker jag alltid. Då kanske. Då möjligtvis. Då förhoppningsvis. Då troligtvis. Då eventuellt. Då mycket enklare än nu. Så fungerar väl alla till och från i varierande skala. Hur länge har jag ingen aning om. Det är en alldeles för stor komplexitet, uppbygd av tusentals små trådar som kallas faktorer. Går inte att beräkna. Går inte att vara säker på. Jag får helt enkelt se. Varför du blivit mitt enda tillvägagångssätt att processera är för mig ett frågetecken. Egentligen tror jag inte du är bra för mig men jag älskar dig och hatar att jag älskar. Alkohol du är en förförisk förfinad fablisk fantastisk fruktansvärd förteelse. Du är problemet som är lösningen till problem. Så vad är du egentligen, vem är jag med eller utan dig. Det är väl det jag undrar, undrat och kommer undra.
Först undrar jag bara; är det nödvändigt med tw när det gäller demenssjukdomar? Vet inte. Men alla är ju lätt triggade här så chansar ej.
Iaf har jag äntligen fått bli kontaktperson till en patient här på jobbet. Ska bli sjukt spännande och känns faktiskt riktigt bra, har känt denne i över tre år så van att arbeta med hen. Har nyligen kontaktat alla dennes anhöriga och fick väldigt god respons. Det var egentligen enda orosmomentet. Mycket konflikter vi tar här är med just anhöriga. Det är väldigt hemskt men ja är väl en viktig del. Alzheimers, speciellt tidig alzheimers, kallas ofta för "de anhörigas sjukdom". Kanske låter konstigt, jag tyckte det var cringe och respektlöst först. Nu tre år senare förstår jag verkligen det. Tänk er att ha en underbar förälder som är ca 40 år. En ni älskar och som ställer upp. Föräldern får tidig alzheimers och något år efter det inträffat är personen helt borta. Inga spår kvar förutom lite mimik och möjligen kroppspråk. Personen kan inte prata, inte förstå tilltal och situationer i allmänhet. Allt som händer runt om kring blir för mycket för personen, som blir rädd och agressiv. Det är väldigt brutalt. Notera att så här agressiv sjukdomsutveckling gäller tidig alzheimers och inte den vanliga folk brukar utveckla i livets slutskede.
Så känns som viktigt uppdrag. Att medla mellan patient och anhöriga, samt lyfta allt ansvar från dem. De har bevittnat, enligt mig, den värsta sjukdomen som finns ta ifrån dem deras förälder. De förtjänar att kunna släppa alla tyglar och bara finnas där i den mån de själva klarar av.
Än så länge har allt gått bra iaf och är väldigt exalterad att börja arbeta för att förbättra patientens tillvaro. Nu skall jag få göra det mer spännande psykiatriarbetet. Kartlägga beteende och olika stimuli, dra slutsatser och göra förändringar för att anpassa och förbättra patientens vardag. Ska bli sjukt intressant och lärorikt mmm hype hype.
Så var hos min hombre victor igår och fick nöja mig med folköl. Det var förjävligt, med ölen alltså, men ändå funktionellt. Vi hade en mysig spelkväll. Det var faktiskt rätt lagom. Vi skulle dragit ut men så blev det skyfall och nä orka regn.
Däremot har vi båda skeva dygn pga arbete så vi somna någon gång imorse. Nu ska jag jobba natt och jag vill inte. Jag känner mig som en sengångare. Lite luden med luriga ögon, långsamma men harmoniska rörelser och verkligen noll reaktionsförmåga. Sengångare är ändå väldigt speciella djur. Är det lagligt att ha dem som husdjur? I så fall skall jag ha en.
Hej,
Det är måndag men det har inte tidigare stoppat någon från att dricka öl. Ska någon dricka öl idag? Drick öl med mig och victor vi är trevliga. Dra ett pm eller dylikt så dricker vi öl. Öl.
Hur kunde det bli såhär? Ord kan inte beskriva den känsla av tomhet och hopplöshet jag nu upplever. Jag försöker men det blir så fel. Varför skulle jag ens vakna? Kunde likaväl sovit för evigt. Gått i ide från denna grymma grå värld. Jag vaknade klockan 18.11. Systemet stänger 19. Jag hann inte. Jag vet inte nu vad jag ska ta mig till.
Står helt oksyldigt och spejar på en patient som betedde sig lite konstigt. Från ingenstans blir jag rammad av en annan patients rullator bakifrån så jag faller i backen.
"Nej så kan du inte göra det gör ont. Du kan inte köra på folk"
*ler brett* "Jo."
Börjar försöka köra av mig innan jag hunnit ta mig upp.
"Nu får du faktiskt sluta jag kan skada mig det vill du väl inte?"
"Jo jag ska köra över dig nu. Sen ska jag köra över dig igen."
Lyckas ta mig upp och nu får jag bara gå runt och passa mig för rullatorn som är hack i häl. Det här var något nytt, jobb på psykiatriboende slutar aldrig förvåna. Trodde rullatormanglarN tyckte om mig. Jag hade tydligen fel.
Jag har rätt mycket tur ändå måste jag säga. Trots att den senaste perioden har känts som att jag konstant kissar i motvind så har den ändå varit genomförbar på grund av att jag har så fina vänner. Samt att har fått mycket mer ansvar på jobbet sedan jag blev klar med min utbildning så just när jag jobbar slipper jag känna mig så kass som jag annars gör, vilket är väldigt skönt som omväxling. Har bara denna natt kvar att arbeta nu sen är jag ledig imorgon. Då skall jag dricka massor av vin i väldigt gott sällskap, det ser jag fram emot. Kanske kan detta vin och umgänge än en gång rädda mig från mitt elaka och krävande huvud, det är i alla fall min naiva förhoppning. Har faktiskt en del planera kommande vecka som inte bara involverar arbete. Det är något litet att se fram emot och litet duger för mig. Hoppas bara den hårt knutna roten av problem går att nysta upp för vet inte hur mycket längre jag kan hålla masken annars. Nu ska jag ha cigg och kaffe inför kommande natt pass. Hoppas ni har en bra dag.
