12 dagar kvar.

Tills jag ska, eller rättare sagt kan, flytta. Har ännu inte funnit mina testiklar och av denna anledning ej vågad be någon av mina pappor om flytthjälp. Varför är det så fruktansvärt jobbigt att be om större ting? Har alltid haft mycket problem med det. Problemet är att det är problematisk att känna sig själv som ett problem för någon annan som man finner att man redan givet tillräckligt med problem? Jag tror det är därför iaf. Men Vi får se, snart lär stressen fungera likt en magnet och dra tillbaka mina tappade testiklar. Ironin, käre läsare, är att det blir mindre och mindre tid till flytten vilket = mindre och mindre troligt att de har tid att hjälpa mig då. Jag orkar inte. Med sådana här saker är jag för jävla feg. Mor kan jag inte fråga heller då hon har grav kronisk reumatism. Så konka låder är inte hennes thang. Kommer säkert sluta med att jag inte vågar och får anlita en flyttfirma, kostar ca 10 000. Money well spent. Fuck me och min feghet. Nu ska jag ha kaffe.