Blivit kontaktperson! TW ?(demens)

Först undrar jag bara; är det nödvändigt med tw när det gäller demenssjukdomar? Vet inte. Men alla är ju lätt triggade här så chansar ej.

Iaf har jag äntligen fått bli kontaktperson till en patient här på jobbet. Ska bli sjukt spännande och känns faktiskt riktigt bra, har känt denne i över tre år så van att arbeta med hen. Har nyligen kontaktat alla dennes anhöriga och fick väldigt god respons. Det var egentligen enda orosmomentet. Mycket konflikter vi tar här är med just anhöriga. Det är väldigt hemskt men ja är väl en viktig del. Alzheimers, speciellt tidig alzheimers, kallas ofta för "de anhörigas sjukdom". Kanske låter konstigt, jag tyckte det var cringe och respektlöst först. Nu tre år senare förstår jag verkligen det. Tänk er att ha en underbar förälder som är ca 40 år. En ni älskar och som ställer upp. Föräldern får tidig alzheimers och något år efter det inträffat är personen helt borta. Inga spår kvar förutom lite mimik och möjligen kroppspråk. Personen kan inte prata, inte förstå tilltal och situationer i allmänhet. Allt som händer runt om kring blir för mycket för personen, som blir rädd och agressiv. Det är väldigt brutalt. Notera att så här agressiv sjukdomsutveckling gäller tidig alzheimers och inte den vanliga folk brukar utveckla i livets slutskede.

Så känns som viktigt uppdrag. Att medla mellan patient och anhöriga, samt lyfta allt ansvar från dem. De har bevittnat, enligt mig, den värsta sjukdomen som finns ta ifrån dem deras förälder. De förtjänar att kunna släppa alla tyglar och bara finnas där i den mån de själva klarar av.

Än så länge har allt gått bra iaf och är väldigt exalterad att börja arbeta för att förbättra patientens tillvaro. Nu skall jag få göra det mer spännande psykiatriarbetet. Kartlägga beteende och olika stimuli, dra slutsatser och göra förändringar för att anpassa och förbättra patientens vardag. Ska bli sjukt intressant och lärorikt mmm hype hype.