Den här texten är inte empiriskt baserad. För er som inte vet innebörden; inte baserad på en bred bas av fakta. Det här är helt enkelt tankar. Så om du vill argumentera med länkar och skit, slösa ingen tid. Kunde inte bry mig mindre. Däremot om du tycker annorlunda, bre på. Övertygar er gärna om hur rätt jag har.
Så, politik. Charmigt ord. Men, så som jag ser det, har det verkligen tappat sin innebörd. Innan var det ett stort maktredskap där folk genom historiens tider har nyttjat det och fulat sig något ofantligt. Så är det inte längre. Politiken idag är ungefär som en fis i vinden. Speciellt den vi har i Sverige. Det känns som hela vår regeringssituation är lite som sandlådan på lekis. Folk fular sig utan att egentligen ha vettet att göra det snyggt och rent. Men nog om detta, jag skall ju trots detta nyss skrivna gnäll ta parti, då man tydligen måste göra det i dagens samhälle. Politisk uppfattning är av någon jävla anledning väsentlig för umgängeskretsar och andra former av sociala relationer. Så, varför är jag en blå liten brat som avnjuter pappas pengar och bara rullar tummarna tills jag kan ta över företaget?
Det är i alla fall den bilden jag har sett att de flesta fanatiska rödingar målar upp av folket som drar sig mot det blå blocket. Det är lugnt, de antar ändå att ni är wannabe tuffingar som skulle döda för att få slicka Hellströms bajbrygga. Eller Thåströms. Det är trots allt den bilden de flesta röda målas upp inom blåfanatiska kretsar. Som tidigare nämnt är jag inte speciellt politiskt insatt. Jag grunnar inte så mycket över detta då det inte är någon vetenskap hur detta "demokratiska" system fungerar enligt mig. Världen, ur mitt perspektiv är väldigt simpel. Och fruktansvärt tråkig. Förutsägbar. Det finns inte många som jag känner till som verkligen helhjärtat dedikerat sitt liv och sina ideologier åt ett specifikt block. Tro det eller ej, de flesta byter faktiskt åsikter väldigt ofta. Oftare än de själva verkar förstå.
För mig är politiken idag inte mer än ett korrupt litet system som lurar "smarta" människor. Trots allt så krävs det ofta hårt jobb och någon form av skicklighet inom retoriken för att nå upp till de högre positionerna. Men det är fortfarande inte relevant vad vi tycker. Vad Steffe, Jimpan eller någon annan svensk "stor" politiker tycker. Allt vi gör och bestämmer går igenom EU. Vi, folket, påverkar knappt ett skit. Alla partier har så många stora löften om alla tuffa reformer de skall göra och fan, visst låter de super bra? Varför händer det då ingenting?
Sverige och alla andra demokratier är evigt underlägsna världens fåtal diktaturer. Ta exempelvis Ryssland, fan nojjar vi för? Vi har en allians med massa länder. Men, de är demokratiska länder. Sverige rustar sig för krig och mobiliserar sina styrkor. Det tar ett fåtal månader. Det är ett jävla hav av processer innan minsta beslut faktiskt tas. Putin säger "gå dit", alla ryssar i hans armé går dit. Direkt. Hans beslut kan i principen ta en sekund. En sekund för Ryssland, M-Å-N-A-D-E-R för Sverige. Hur vi än gör och vad fan EU än gör så kan vi aldrig ta ifrån Ryssland just detta övertaget och ja, det är faktiskt ett vitalt övertag de har.
Nu kanske det verkar som jag är off topic lite. Detta skulle ändå förklara min politiska position och varför. Det jag skrivit innan är massa trådar och skall nu försöka tvina ihop dem till det rep som är min uppfattning. Jag är blå. Jag håller mig mot det blå blocket. Min anledning är simpel, på ett väldigt avancerat sätt. Folk får säga vad de vill. Många som är politiskt aktiva har knappt en aning om allting man egentligen, enligt mig, måste se runt om i världen och hos människor innan man bör öppna sin käft och säga något. Ni som är röda är fria att tycka som ni vill, men den röda politiken bryter starkt mot hur hela vårat samhälle, egentligen hela våran värld, fungerar. Jag tycker de röda har en stor poäng, jag gör verkligen det. Tanken om jämställdhet folk emellan är verkligen vacker, något fruktansvärt vacker. Men den är minst lika naiv. Det krävs väl inte mycket tanke kraft för att inse att det aldrig kommer bli så? Och vad grundar jag detta i? Jo, det har fan aldrig varit så sedan den första organismen på våran jord uppstod. Vår verklighet är äcklig. Den är platt, ytlig och grå. Men den blå politiken är något kopiöst mycket mera passande för denna verklighet än den röda. Den blå politiken är egoistisk. Den är äcklig på många sätt. Men den också det som gör att den alltid kommer vara på en helt annan nivå än den röda för mig; Realistisk. Den är så mycket närmare hur jag anser att världen fungerar helt enkelt. Jag tror, nu kanske det är jag som är naiv, eller i alla fall hoppas att folk skall börja inse detta. Vi kan inte uppnå jämställdhet. Den kommer och går i vågor beroende på tusentals internationella detaljer. Det kommer aldrig vara lika eller samma för alla, om du som läser tänker efter; kan du verkligen säga emot detta? Vår historia anser jag vara bevis nog. Världen är äcklig. Människor är äckligare. Vissa är naiva och tror. Jag har släppt tron då den egentligen är meningslös. Jag har släppt naiviteten för den har krossat mig för många gånger. Jag väljer att se världen för det den är.
Jag är en grå, äcklig realist, vad är du?
OH SD! Glömde nästan. Känner så här över att vårt land är så blåst att de kommit in i riksdagen:
Varför går egoismen till den nivån att så fina människor blir helt blinda? Att de utvecklas till en egocentrisk, blind idiot. Det är svårt att koppla. Så lätt att den uppmålade fasaden man definerar med personen målas om, ändras helt. Inte ens lämnar ett enda jävla spår av bilden som fanns innan. Förvisso har perspektivet gentemot fasaden ändrats, men inte mer än att bilden fått mer skärpa. Inte så att den ändras så här radikalt.
Det är verkligen tråkigt. Någonstans finns ändå det där patetiska humana hoppet om en vänskaplig relation. Vi hade ändå fruktansvärt roligt. Så varför så blindad av ditt jag? Kan inte säga att jag tycker det är speciellt mycket begärt att lyssna och ta till sig en jävla detalj. Trots allting, jag bad om en sak. Något som jag står fast vid och anser väldigt rimligt. Det hade inte varit svårt, om för en gångs skull tankarna inte bara kretsat runt ditt egocentriska universum där dina känslor är solen. Det skall inte vara så. En relation, vänskaplig eller vad som, byggs genom jämställdhet. Att personerna involverade ger och tar lika mycket. Ena personen säger något och den andra tar till sig det. Eller tvärt om. Det är inte en monolog. Det är inte bara en person.
Tyvärr så är just det här fallet sådant, en monolog. Inga vettiga svar, bara ena sidans känslor verkar vara det enda som spelar roll. Det är fan mer givande för mig att ha en lyktstolpe än dig i mitt liv. Rätt säker på att den hade lyssnat bättre.
Nu är det inte långt kvar. Faktiskt knappt en månad. Det var tre år sedan jag lämnade dig, min förföriska och unika älskare. Jag har saknat din doft, dina nyanser och din välplanerade infrastruktur. Men som sagt, väntan är nu över. Jag kommer tillbaka nu efter 3 år och lovar att stanna i all evighet. Det har varit en annan, men denna nådde aldrig ens i närheten av det vi har. Åh du sköna Göteborg, snart kommer jag leva i din avgasfyllda omfamning igen.
Det finns en relativt välkänd filosofisk teori som handlar om verkligheten. Vi ser en kakelugn. Det är inget konstigt med det. Rakt av en kakelugn. Våra sinnen fastsäller dens existens. Vi ser den, kan ta på den och kanske känna dess doft. Men egentligen, menar teorin, så kanske den inte alls existerar.
Det våra sinnen ger oss är i grunden bara synapser. Elektroniska pulser i hjärnan som styr allt inom oss. Våra minnen, drömmar, personlighetsdrag och egentligen allt som gör att vi kan definera oss som den vi är. Det finns egentligen ingenting som kan konkret bevisa att detta är äkta. Allt i vår omgivning är bara resultatet av det vi upplever just då gdå, enom våra sinnen. David Hume, om någon vet vem han är, var också inne på det här och rörde till det rejält inom filosofisfären. Kort sagt, vi kan inte vara säkra på det vi såg för en sekund eller längre sedan. Vi kan inte vara säkra på vad som händer inom en sekund eller längre fram i tiden. Det enda vi kan vara säkra på är nuet. Just precis nu. Detta är vad Hume menar.
Om man grunnar på det lite för mycket, som jag gjort inatt, blire det ganska obehagligt. Det Hume sade som jag skrev i stycket ovan betyder kortfattat att vi inte kan veta vad som hänt. Detta pågrund av att våra minnen inte är mer än elektroniska signaler i vår hjärna. Vi kan heller inte veta vad som kommer hända, då tankar och föreställningar om framtiden också är baserade på samma signaler. Men sedan kan jag inte hålla med Hume om det tredje. Att vi kan vara säkra på det som händer just precis nu. Hume menar att vi kan vara säkra på detta då vi trots allt observerar och existerar i nuet. Att vår existens är fastställd, "jag tänker, alltså finns jag". Cogito Ergo Sum på latin. En av filosofins grundliga teorier.
Så då borde vi vara säkra på nuet? Jag tvekar. Vi tänker, så mycket vet vi och det ifrågasätter jag inte. Men, kan vi vara säkra på att våra tankar är i nuet? Det låter flummigt. Det är inte orealistiskt. Tankarna vi har är baserade på allting som påverkat oss genom hela våra liv. Från födsel till nu. Som sagt, elektriska signaler. Vi har dock ingen aning om vad det är som styr detta system av signaler. Det kan vara vad som helst. En känd teori är Matrix filmerna. Att människorna bara odlas för energi. Det är inte alls omöjligt egentligen hur galet det än låter. Jag säger verkligen inte att det är så, men det finns ingenting som kan motbevisa det då det såhär lätt går att ifrågasätta hela våran verkligetsbild.
Så, finns den jävla kakelugnen? Om jag ändå kunde ha normala tankar och sova.
Det här är inte lätt. Det har gått länge sedan den senaste ren rakningen av mitt babyface. Funderat på att försöka odla en small form av manlighet. Som bilden nedan visar är det troligtvis en lost cause de närmsta åren. MEN, mina moppefjun är relativt mörka, ska man köra på mustasch?
Vet att min fjong är ypperligt charmerande, please contain yourselfs.
Brukar se mig själv som relativt smart, dock verkligen inte idag. Raka motsatsen faktiskt. Vet inte hur jag tänkte eller ens om jag tänkte, vilket är väldigt olikt mig. Hade vetenskapen om hur dumt det var att göra som jag gjorde, ändå gjorde jag det. Förstår bara inte varför. För två dagar sedan bröts det mellan mig och bruden jag träffat i några månader. Skit samma varför, inte relevant i förhållande till ämnet. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle glo igenom hennes mystory på snapchat. Varför? Fuck do I know. Fick iaf vetenskapen om att hon redan satt på andra dudes och partajat gärnet. Borde verkligen inte bry mig. Ingen bra idé att älta sådan onödig skit när man har en sån skum skalle som jag. Kan bara inte rå för av att känna mig kass. Känns bara som om jag inte var någon som var svår att släppa. Grunnar på om det varit på den nivån i "förhållandet" som jag faktiskt trodde. Så galet förvirrad bara, vilket troligtvis är anledningen till att jag slänger ur mig denna onödiga wall of text på emocore.
Inte bara negativt hur som helst. Behöver nog sluta älta och börja leva lite igen. Dags att bara leva, inte bry sig om någonting utöver de grundligaste i vardagslivet. Dags att ha kul.
Följande text kommer vara patetisk och verkligen helt onödig för dig att läsa.
Jag har alltså lyckats göra det igen. Bara för en inställning och gnutta hopp så står man vid botten av den ohyggligt långa trappan igen. Blickar upp och kan fortfarande inte greppa hur fallet hände. Bara att stå raserad och arg. Att finna fantastiska människor, knyta band med dem och sedan bara klippa det helt plötsligt är inget vidare. Dock inget ovanligt. Ensam igen. Jag vill ha en värld där bara jag finns och ingen annan. En sådan värld hade varit underbar just nu. Bara sitta och försvinna in i alla tankespiraler. Dyka tills knuten är funnen och löst. Än en gång naivt, kan inte kul undan resten. Ansvar är ett helvete. Hade gärna flytt till landet ingenstans. Jiddra med pirater, snorta älvor och bara flyga omkring. Fri från allt vad ansvar innebär. Vara en ofläckad barnunge och inte en pessimist. Härligt det här med fantasi. Fan att det inte är på riktigt.
Majoriteten av min generation förbryllar mig. På många sätt känns det som dagens ungdomar har missuppfattat våra mest basiska ideal. Min samhällssamhällssyn har alltid varit simpel, en trestrestegs process. Vi analyserar och prioriterar för att slutligen dedikera. En basisk princip som är optimal för det mesta. Så fungerar det inte längre. Cirkeln har brutits och nya tankemönster formas efter de idealiska förebilder som uppkommit de senaste åren. Analysen saknas helt, dagens ungdomar blir successivt mindre källkritiska vilket leder till en minskad kompetens inför övergången till ett vuxenliv. Självklart så förekommer en viss form av analys när dessa individer bemöter något nytt, men problemet ligger inte direkt i deras bemötande utan i de ideal som byggts upp av omgivningen. Det låter inte alls så dumt, så har det väll alltid varit? Det jag syftar på är till stor del den nya omgivningen. Den består till stor del av flödet på sociala medier, kort sagt så blir det en direkt påverkan av ikonerna där. Kändisar. Det är ingen nyhet att många unga ser upp till dessa personer och vill vara som dem. Inte alls konstigt, de har pengar och berömmelse. Dessvärre en avsaknad av intellekt enligt mig men det är inte relevant. Nu då till det som mina tankar fastnat i. Ungdomar analyserar sina idoler. Efter denna analysen prioriteras de ting som individen ifråga vill ändra/evolvera hos sig själva. När dessa ting ifråga är bestämda så dedikerar ungdomarna sitt liv till att uppnå detta. Nu är det tillbaks till ruta ett, jag vet, det är precis så det låter. Men avsaknaden av källkritik i vårat kommunikativa samhälle leder till att ungdomarna inte är kapabla till att utföra en heltäckande analys. Det blir bara massa antaganden. Dessa antaganden formar sedan individer. Dessa antaganden är det som folk förlitar sig på när det gäller övergången till vuxen livet. Nu är det rätt tydligt att vi har ett dilemma. Istället för att läsa böcker undrar vi varför Justin Bieber röker cannabis. Varför Niki Minaj har en fet sittdyna. Detta är små delar av den fakta som pumpas in i folk. Det krävs inte mycket för insikten att denna empiriska bas inte är hållbar för någon. Speciellt inte den grupp som snart kommer styra vårat samhälle. Det är bara en tidsfråga innan vi hittat en oändlig nedförsbacke som vi börjat åka ner för. Det är kanske då vi upptäcker saknaden av bromsar? Så vi har bokstavligt talat satt oss djupt i skiten. Dess värre finns det för få personer som vet hur man tvättar. Är allt hopp då ute? Än en gång;analysera, prioritera och tillsist dedikera. Det är viktigare att berätta för folket om kändisarnas upptåg än den situation vi är på väg fastna i permanent, summering av dagens samhälle. Jag förstår bara inte.
Fann denna låt för 4 år sedan. Sen dess har jag hört den oräkneliga gånger. Tröttnar aldrig, vackraste låten jag vet överlägset.
The Exeption To Everything
Beautiful and innocent, suitable and militant
Are &s;cripted on the walls of the cubicle I'm living in
I'm different, if you take away that I'm gone
A heart on my sleeve, with a razor blade jacket on
In Babylon I would hold my breath and listen close
To the ghosts of death the ocean kept when the winter froze
Skin and bones, is what my burly bag of flesh will hold
Digesting hope with another thirty pack as Lexapro
Discomposed, from all the fuckin' ghosts that follow me
Across a battered path of shattered glass and broken arteries
It's oceanography the way the blood accumulates
I'm rude awake, with one eye open like Homer's Odyssey
And honestly, I don't need to make a difference
I just want to live my life without a fee to pay admission
Apathetic bliss in these apathetic days
Cus I'm apathetic mixed with the pass aggressive ways
Anesthetic sprays from my tongue 'til the pain stops
I'm trying to figure out if this is blood or the raindrops
Love or a safe spot, think twice
While I take another shot until the angels start to sing like...
I've got a bone to pick with all these skeletons in closets
They're breaking down the barriers, embellishing my losses
And under all the verses, I wonder if it's worth it
And whether it's irrelevant, the elements are constant
No sleep and apparently a pen
Is the perfect combination for the therapy again
So I scribble in a pad 'til it carries me within
All the ripples in my past that I carefully attend
When all I got to do is take a look into my pedigree
And mentally amenities will make another memory
The penalties are lending me a bitter loss of energy
A destiny of inhibition until my wings will set me free, now
No time for regrets, keep moving forward and hope for the best
Its all gone, I'll say so long and never let go of what I hold in my chest
This is dedicated to the dedication left behind
Me, a dedicated mental patient on a bed of knives
I meant to find a certain person worthy of current purpose
Searching through the epitaphs to make the dead alive
And edify as I watch all the faces walking by
Painted with perplexing looks, abrasions and awkward eyes
Showing me to modify broken wings I've taught to fly
Often I go and dream of a place across the sky
Where I reside and dark breaks the light
Never stop moving, a sharks way of life
Set still as sparks drape the sky
And debt builds, a heart pays the price with
Love, pain, sun, rain, (I remember when my mother used to lie to me)
Hate, grace, blood stains (and I remember when my father used to lie to me)
Life, death, time, rest, (and I remember when my teachers used to lie to me)
This is my breath (and then they wonder why I have no faith in this society)
I can't find stability I lack the right ability
To act inside humility and magnify the will in me
Every time I try to be, satisfy or feel at ease
I'd rather be an actor and to act than try to deal with things
Until I fall and I hit the rock bottom
And I grieve with the leaves 'til I pray its not autumn
The blood starts to draw and it falls from the wrists
When the slits are across and I ball up a fists
So call it a gift but I'm not living for the present
When it all becomes the past and I can't listen to the questions
Isn't it a blessing when I feel like I'm alive
And I don't have to be another fucking cynic for a second
[I remember somebody once asked me if I ever thought about regret... the answers no. Because when this masquerade is finally over I want to be remembered for who I am. Not who I was or who I wanted to be, cus this right here, this is me, so follow this]
Even though I've never called it perfect
When I die, I want to know it all was worth it
I want to know that I tried my best with
Embracing every moment that I was blessed with
Every life, every death, every time that I wept
Every moment, every person, every line that I said
Every night, every day, every time every place
Every kiss, every wish, every side of the maze
Every cut, every bruise, every love that I'd lose
Every time that I broke and the times that I grew
Every drop of rain that these clouds would spew
To help form the man that I amounted to
And I'm thankful, that I am who I am
And I've been where I've been and I came out grateful
When it's finally time to make an exit
Just know, that I don't regret a single second
