Kvällstankar; konsten att svika jaget.

Det är inte så svårt egentligen, när man tanker efter. För många är det rent av en självklarhet. Att ha en positiv bild av sig själv, sitt jag. Det är trots allt det som så mycket är uppbyggt kring. Om en person har en bra självbild och bra självförtroende brukar den kunna lyckas i livet om hen nu skulle vilja. Men tyvärr så har inte alla den styrkan, eller naiviteten beroende på från vems perspektiv man ser det hela. Jag själv är löjligt klen med just det här, att digga mitt jag, vem jag egentligen är bakom vardagslivets skådespel. På grund av väldigt mycket kan jag inte hjälpa att känna som om jag tappat mig rätt rejält. Så mycket byggs upp igenom sociala interaktioner. Folk rundar av sina vassa kanter för att det inte ska skadas när de kolliderar med någon annan. Men om en person nu slipar dessa kantar alldeles för länge, vad händer då med den personens jag? Vet att detta ser ut som "oj vad synd det är om lilla mig"-gnäll men är inte menat så. Finns miljoner barn i Afrika som har mer att gnälla för. Detta är mer en tankeprocess som blev för lång för skallen min, hade mest ett behov av att få ner den framför mig.

Allt runt omkring oss har en direkt effekt på oss och vår utveckling, Vi är resultatet av vår omgivning helt enkelt. En gammal men fortfarande fullt funktionell filosofisk teori. Jag skulle vilja påstå att jag håller med. Nu då till den själva kärnan till det hela. Hur lång tid går det då innan vår omgivning har raderat allt vi var innan och ersatt det med nytt? Om vi konstant förändras genom våra liv, varje dag, varje timme, vart går då den slutliga gränsen? Hur långt kommer det hela gå tillslut?

Jag tror inte så många tänker på det här sättet. Det är jobbigt, krävande och fullt möjligt att set också är strunt. Men jag kan inte blunda för det, förklarar för mig för mycket om mig. Min slutats av det hela är att går denna evolvering för långt så är vi tillslut borta. Inte vår existerande kropp utan den vi var innan. Alla påverkas olika, vissa mer än andra. Som en socialt imperfekt person skulle jag säga att detta påverkat mig något offantligt. Alltid tidigare när jag tänkt runt dessa banor har jag sett det som positivt, det är ändå en form av utveckling. Men ju mer jag tänker på det, ju mer blir det klart. Något jag blundat för förlänge för att det egentligen skall gå att åtgärda nu. Vart jag tappade bort lilla jag har jag ingen aning om, hoppas att snubben bara gömmer sig. Men hur djupt jag än söker och var jag än söker så hittar jag mig inte, bara massor av mina utklädnader. Garderoben har blivit för stor och dräkterna för många. Tar för mycket tid och kraft. Har jag svikigt mitt jag till den gräns att det för alltid är försent, eller ser jag det bara på helt fel sett?