Jenna_Jewels blogg

Att sova i 14 timmar är efterblivet... Än värre är det att jag lätt kan gå och lägga mig för att drömma i några timmar till. Drygfitta jag är. Den här dagen känns helt bortkastad. Av nio pers kunde inte en enda av dem göra ett försök till att väcka upp mig hahaha... Helvete. Nej, något produktivt måste ske nu. Känner hur mina nerver börjar spritta i kroppen av att ha varit totalt inaktiv alldeles för lång tid. Ska sy in kläder jag har köpt på Myrorna så att de passar. Sedan vill jag hoppa hopprep. Vi börjar så.

Jag fick ungefär det jag hemligt hade önskat mig i present. Inga prylar eller pengar. Sådant har jag redan. Jag har önskat att bli kramad av mamma och pappa. På riktigt. Att de genuint håller om mig någon gång. Och någon gång att de talar om att de tycker om mig och säger något som de tycker är bra med mig. Helvete jag får tårar i ögonen bara av att skriva det här... Jävla mongo. Jag vet att de naturligtvis älskar mig och är stolta men jag skulle få behöva höra och känna det påtagligt. Åtminstone en gång. Barnet i mig behöver lite tröst. Det är värdefullt att kunna ta hand om sig själv men emellanåt behövs det lite assistans.
När jag kom hem till familjen och tvättade ansiktet inne i badrummet vaknade morsan och kom in. Hon log fint. Sa grattis och gav mig en varm mammakram. "Jag kan inte förstå att det har gått så här fort. Här står du, 23 år idag. Det känns konstigt. Du är så stor nu."

Nicklas sa att han skulle fixa en present till mig." En teckning vill jag ha!" ropade jag. Den här underbara avbildningen fick jag :)


"Det är precis du!" skrattade morsan. Jag borde nästan rama upp den. Bästa självporträttet av mig som någonsin kan göras.

Hon och mina systrar har någon hemlig överraskning till mig :S De ska ta med mig någonstans men jag vet inte vart, när eller vad det rör sig om. Aaaaah jag blir nervös. Har en hatkärlek till överraskningar. Det är hemskt att inte ha kontroll och veta vad som ska ske så att man kan förbereda sig. Å andra sidan är det superhärligt att inte kunna göra något alls utan bara uppleva. Det kommer att bli bra i vilket fall för de känner mig så väl. Jag är så nyfiken på vad jag ska få göra!

1/1 1991 kl 13.13 föddes jag till den här världen.
Fick en hel sida i lokaltidningen tack vare det. Nu har 23 år gått och busschaufförerna frågar fortfarande samma sak varje gång: "Ungdom väl?"
Nej. Åldersgränsen är 19. Jag förmår mig inte att ljuga rakt upp i de söta gubbarnas ansikten. Ikväll blev jag upphånglad av en 19åring som också har sin födelsedag idag förresten. Grattis till honom med! GRATTIS TILL OSS. Vad han nu heter. Långt brunt hår hade han. Alex? Neeeej. Det är syster. Axel??... Aaaaaa-någonting kanske. Inte Andreas för det heter lillebror. Han kanske inte ens började på A?! Faaaan vet jag. Jag har dansat bugg med syster Bella och kurdisk dans igen för första gången på flera år. Ha saknat det så in i helvete. Jag älskar dans, men särskilt de orientaliska är busenkla. Jag har dans i blodet. Synd bara att jag alltid får föra i pardanser. Någon gång skulle jag vilja att en kille kan ta sig an mig. Överhuvudtaget.

2013 var okej men 2014 kommer att bli mer av ett självutvecklande och tillbakaframåtgående år.








(Jag gjorde inlägget för fler timmar sedan men vi skojade bort oss. Nu fryser jag och är trött...)

Den här söndagen har varit bedrövligt helvetes nedrig. Eller nej, helvetes nedrigt bedrövlig. Sursöndag. Kl 5 somnade jag på natten. Kl 7.30 ringer de från jobbet och frågar ifall jag har lust att jobba 8.00-16.30. Om jag har lust att jobba?! Så fan heller att jag hade lust att jobba svintidigt på min lediga dag utan att knappt ha hunnit somna! >:(
Hade planerat hela dagen full med viktiga grejer jag skulle göra. Bland annat att sova ut ordentligt, motionera innan frukost, sy, hjälpa syrran med plugget, plugga för egen del och kanske till och med övningsköra för att komma igång med skiten någon gång. Jag som låg och sov så skönt i soffan med min enhörning. Fml har jag känt hela dagen... Eftersom den vikarien jag hoppat in för har magsjuka kommer jag jobba hennes pass 7.30-13.30 imorgon med. Det skulle också ha varit en ledig nyttighetsdag. Bisonfitta! Min mage mår illa. Ligger på gränsen till magkatarr igen.

Jag vill tillbaka hem till mig... Vara helt själv ett tag.

Bella och jag tittade nyss på The girl who leapt through time. Har velat titta på den igen för typ femte gången i över en vecka nu, även fast det är en sommarfilm. Den är en av mina favoriter. Fast jag hatar den. Hatar mig själv för att ha tittat på den när jag vet att jag inte borde. Blev påmind om saker som gett mig hjärtesorg. Mådde bra innan vi började titta men nu är ögonen alldeles gråtiga :(




Hittade dessutom ett meddelandeutkast till farsan på Alexandras telefon som jag lånar medan min är död.

"Pappa, jag tycker jättemycket om dig och det hoppas jag att du vet. Tyvärr så är vi barn lite osäkra på det ganska ofta pga hur du behandlar oss när du druckit. Jag säger inte att du ska sluta, men du kan väl trappa ner på det för våran och mammas skull? Det skulle göra oss jätteglada. För vi ser hur du blir efter alkohol. Du går från en glad och rolig pappa till den arga elaka främlingen. Det gör oss väldigt illa till mods att se dig sådan. När du dricker så är allt vi säger och gör fel, minsta frågan gör dig rasande och du blir riktigt otrevlig. Jag vet att du egentligen inte är sådan, så skulle du vilja dra ner till en öl om dagen istället för tre? Du blir så mycket roligare och trevligare när du är nykter. För när du dricker säger du hur mycket du inte bryr dig om oss och hur dumma vi är. Vi försöker bara var duktiga. Bli inte en allvarlig missbrukare, snälla. Jag kan inte säga detta till dig personligen för du har alltid druckit när jag velat säga det och jag vill att du tar detta på allvar. Vi älskar dig. Sköt om dig pappa. // Alexandra"

Det fick mig naturligtvis att gråta ännu lite mer. Fucking great... Jag vet exakt hur hon har känt då hon skrev det. Jag kan lova att hon grät under tiden hon knappade in orden och försökte forma meningarna. Jag har också haft de känslorna i den åldern. Det hade lika gärna kunnat varit jag som skrivit det. Hon skickade aldrig smset.
Nu den senaste månaden har farsan faktiskt tagit det lugnare med alkoholintaget då han fått så mycket skit av morsan för det. Men det har också varit hon som drivit fram detta hos honom. Det har varit hans bedövningsmedel. Tre starköl låter kanske inte mycket heller för en kväll men han har riktigt sugit alkoholsinne. Han blir redigt packad på det och har gjort så i flera år. Det känns nästan som att det är hans mål att dö i förtid. Det får mig att tänka på konversationen jag hade med honom för drygt en månad sedan:
- Jag undrar hur det kommer att vara när ni är pensionärer. Om du nu lever så länge.
- Ja det finns en risk att jag inte gör det.
- Mmm, tyvärr gör det ju det. Din kropp kommer inte att orka med hur länge som helst.
- Det blir nog en hjärnblödning eller infarkt.
- Förmodligen.

Nu ska jag sova i soffan hopkrupen och hårt kramandes Starshine som jag gjorde igår natt. Det kändes snarlikt som att vara liten igen. Ska försöka låta bli att tänka på sorgliga saker. Det tjänar ändå ingenting till. Stora rosa gosedjursenhörningar får mig att må bra.

Min kropp är rastlös. Har bara power walkat 7km imorse. Det är bara som en uppvärmning för mig. Landet är vackert och supermysigt men det är pissigt som fan att man inte kan motionera efter kl 15. Jag blir sjukt störd av det. Behöver meeeer.

Den här bilden tog syrran när vi var på väg hem i skymningen.


Syster Bella och jag. Hon tar aldrig av sig den där mössan.


Råkade gif:a mig under samtal med morsan. Det är väl så här jag min respons ser ut till det mesta hon säger. Typ "ööh näe".

Fick men mens idag wohoo! Min kropp fungerar som den ska, jag är inte gravid, jag är glad. Fast nej. Jag är inte glad. Har en introvert dag så jag vill bara vara ifred. Det känns som att de följande dagarna kommer att gå i samma spår. Jag kontaktar de jag orkar prata med. Och helst ytliga kontakter över nätet. Annars vill jag att resten låter mig vara. Krypa in i mig själv och lägga mig under stenbumlingen till hjärta. Kallt, hårt, stabilt. Säkert.



Morsan har suttit och pratat i, vad kan det vara? 15-20 minuter? Om hur ledsen hon är över att ingen uppskattar henne, hur hemska alla är som hatar henne, hur ond farsan är som dricker (han dricker inte så mycket faktiskt), för att han sagt att det dåliga som sker är hennes eget fel, att hon har tappat livslusten, att hon vill skära halsen av sig för hon kan lika gärna dö då ingen i hela världen bryr sig osv. osv. Det gamla vanliga. Jag har knappt orkat lyssna på hälften och svarar med "mmm", "aah", "nee" och "jag vet inte" samtidigt som jag försöker jobba på datorn.
För det första är det jätteroligt som barn till denna mor att få höra hur lite vi betyder för henne. För det andra har hon fel om allting. Farsan har faktiskt rätt. Men om det är något man aldrig under några omständigheter alls över huvud taget så länge man lever får göra så är det att berätta vad man egentligen tycker till henne. Om det låter så här nu kan jag garantera att hon skulle dra fram kniven direkt om hon fick höra den uppriktiga sanningen. Det är ett rop på hjälp från henne. Men jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra. Kramas man? Vad säger man då?

Hon pratar fortfarande. Jag ska nog försöka. Har ingen aning om vad man gör. Går jag bara fram och lägger armarna runt henne? Säger jag att allt blir bra? Att vi bryr oss om henne? Säger jag ä-ordet?! Håller jag kvar armarna eller står jag rakt upp och pratar? Vad gör jag efteråt? Blir hon tyst då??? Jag hoppas på fan att hon blir tyst. Jag ska försöka. Blir helt nervös i kroppen. Måste försöka...

Edit: Hon gick precis. Så nu känner jag mig hemskt dålig som inte sa något. Men hon grät inte den här gången så det kan inte ha varit så farligt. Innan hon går och lägger sig ska jag ha kramat henne lovar jag mig själv nu. Så jag hinner tänka ut något att säga.

Känner mig rätt småsur så här om morgonen på jobbet.
Såren på knäna har gjort ont under hela natten.
Det var för varmt i rummet så jag kunde knappt sova för det heller.
Såret på handen kliar som fan.
Jag går och nyser hela tiden så att näsan rinner och äcklar sig.
Mitt ansikte känns plufsigt.
Har spänningar i munnen av visdomständerna.
Jag har råkat bitit mig i läppen så att den är öm.
Dricker mitt uschliga morgonte med 1 msk kanel i.

Ska äta honung idag (det gör jag ju jämt) så att jag blir lite snäll igen. Köpte ny igår som var alldeles vit nästan. Då är den god. Försommarhonungen. Vad som inte stör mig är regnvädret. Det har pågått i flera dagar men det är mysigt.

Jag börjar få lite oro över att inte ha en vattentät plan för nyår och min födelsedag (1 januari).
Jag fyller 23 år :( Är inte alls beredd på det. Ser inte alls fram emot det. Eller jo lite kanske då jag blir berättigad tillträde till de krogar som har åldersgränsen 23. Fast annars hade jag gärna stannat kvar på 22 ett braaaaa tag till. Upp till 22 känns det som att man fortfarande är betraktad som ungdom. Det låter ungdomligare. 23 är ett kliv in till vuxenvärlden. Den världen jag inte vill infinna mig i.
Det är en sak att vara ansvarsfull, klok och mogen när man själv vill det. Jag får ofta komplimanger om att vara vältalig, intelligent på flera sätt och moderlig. Men om jag fick så skulle jag utan minsta tvekan bli 4 år igen! Trots mina föräldrars fånerier så var min barndom fantastiskt underbar.

Det verkar dock som att syrran och jag ska fira nyår i Uppsala. Vi snyggar till oss och förfestar hemma hos henne för att därefter dra ut på eftersläpp till någon av nationerna där det ska vara rätt bra drag. Vi får väl ge varandra en systerlig kyss på tolvslaget om det skulle vara så :) På nyårsdagen åker vi hem till familjen. Jag har alltid velat åka hem för att mysa och ta det lugnt på min födelsedag.

Det här var också en härlig tid från min ungdom. 15 år på klassresa till Lettland där vi hälsade på våra fadderbarn på barnhem. Spana in stencoola jeansgänget hehe. Ingen av de där tjejerna var mina vänner men det var de som fanns att tillgå under resan och vad gjorde man inte för att verka normal.

Jag är spinkisen i svart tröja, tredje från vänster. Här avslöjas faktiskt min naturliga hårfärg också.

På väg till jobbet i stress smällde morsan igen ytterdörren, i det ögonblicket tyckte katten att hon skulle springa ut också. Med ett bedrövligt skrik i smärta satt katten fast. Svansen på insidan och kroppen på utsidan. Den är bruten men vi har rakat av håret så att den inte ska vara så tung och kunna läka bättre. Stackars kattan. Men hon är fortfarande som vanligt annars.