Det finns väl fler som känner så?

Jag har ingen motivation i livet.
Ingen glädje som får mig att vilja leva.
Det händer ingenting, och eftersom det aldrig händer något så finns det ingen spänning.
Det finns ingen jag lever för, och det finns ingen som lever för mig - som jag vill leva för den.
Det finns inga mysterium att lösa, och inga intriger som förstör.
Jag har ingen hatare att hata, för jag accepterar alla, och de accepterar mig ...
Mitt liv är perfektion och jag vet det. Men ingen säger någonsin något om att perfektion kan vara grunden till olycka.
Det är ovanligt att leva i harmoni med sin omgivning. Människan vill det, och vi söker oss till lyckan.
Dem med problem i livet tror på hoppet i ett perfekt liv. Att det perfekta livet bringar en lycka, men jag lever mitt i bland det och önskar mig tvärtemot.
Det gör jag för att jag har sett vad som finns i perfektion, och perfektion är inget för mig.
Jag dras till det som ger spänning, till det som ger problem och till det som skapar drama.
Till det som är negativt.
Och så får man inte säga, för det är ju meningen att man ska vilja leva lycklig.
Men kanske hittar jag min lycka mitt i bland all kaos ...