the_confessions blogg

Jag har ingen motivation i livet.
Ingen glädje som får mig att vilja leva.
Det händer ingenting, och eftersom det aldrig händer något så finns det ingen spänning.
Det finns ingen jag lever för, och det finns ingen som lever för mig - som jag vill leva för den.
Det finns inga mysterium att lösa, och inga intriger som förstör.
Jag har ingen hatare att hata, för jag accepterar alla, och de accepterar mig ...
Mitt liv är perfektion och jag vet det. Men ingen säger någonsin något om att perfektion kan vara grunden till olycka.
Det är ovanligt att leva i harmoni med sin omgivning. Människan vill det, och vi söker oss till lyckan.
Dem med problem i livet tror på hoppet i ett perfekt liv. Att det perfekta livet bringar en lycka, men jag lever mitt i bland det och önskar mig tvärtemot.
Det gör jag för att jag har sett vad som finns i perfektion, och perfektion är inget för mig.
Jag dras till det som ger spänning, till det som ger problem och till det som skapar drama.
Till det som är negativt.
Och så får man inte säga, för det är ju meningen att man ska vilja leva lycklig.
Men kanske hittar jag min lycka mitt i bland all kaos ...

"Jag måste göra något åt min köttfyllda kropp ...
Jag tänder inte på skinny - men jag vill va. Bara ännu en anledning till att få må skit.
Jag väger ca. 55 kg. Det är inte mycket (inte lite heller) men jag ser brutal ut, så jag måste gå ner i vikt - för att se smal ut. Jag tänker inte sluta äta, men jag ska äta mindre.
Jag lyssnar inte på vad du säger, Josse. Att det är farligt att träna och att inte äta den mängd man behöver, låter utmanande! Farligt sa du? Fan så skoj. Vänta bara.
Jag ska vara smal".

"If no one thinks you can, than you have to".

"To be able to look good in anything".

"Nothing tastes as good as skinny feels".

"Den sista är helt otrolig ... vilken motivering.
Men det värsta ... gissa tre gånger.
Det är att jag inte har anorexia - för jag ser inte ut att ha det ... hmhmhm jag vi~~~ill ..!

Ya ... det var roligt att fly undan verkligheten en stund.
Jag älskar att utrycka mig med penna. Jag får fram så mycket mer.
Det är svårt att prata med människor om det jag skriver".

"Utåt kan man inte längre se att jag mår lite cp. Jag är glad och så gott som social. Det är endå min lyckligaste tid ... Så vad är det här? Vad håller man på med? Går omkring och hoppas på att den rätta ska trampa in i livet, som nån jävla forever alone. Haha, kul ju.
Jag går jämt och hoppas. Jag menar, nu har jag ändrat min stil. Jag är emo och har aldrig känt mig vackrare och mer självsäker som nu - jag fann mig själv. Men fortfarande finns inte den här personen där och kan ta tag i mitt liv. Så vad beror det då på?
Det som återstår är det som jag känner mig mest osäker på.

Min kropp.
Den är nog äcklig och full av fett. Mina lår är två vandrande kycklingklubbor, och min mage är en gammal gele desert som har stått orörd för länge.
Asså, va fa-an Fanelle? Hur vågar du skämta om det nu? Tsk ... really funny.
Jag är inte fylld av ångest, eller något sådant skit, när jag skriver det här inatt. Jag berättar bara som det är - som en status på facebook. Aldrig att jag skulle peka ut mig där".

"Ingen vet att jag är en del av den - då jag inte visar det - som ett matchande sett. Men om jag nu kräver någons uppmärksamhet, varför är jag då fortfarande en av de renaste ungdomar?

'Jag vill bli berörd.
Jag vill känna mig behövd.
Jag vill bli missbrukad.
Jag vill bli styrd.
Jag vill vara sårbar och kontrolerad av någon' - var det inte så det var?
Jag hittar bara fler punkter att sätta under rubriken 'patetisk'. Det är inte svårt att göra sig till ett offer. Tydligen är det alltid något som får mig att välja andra beslut. Stunden eller omständigheterna ser jag som ett typ av problem som jag inte vill ha att göra med, hur skumt det nu låter ...
Är jag så pass klok endå att jag håller mig borta från dumheter?
Fanelle är en klok tjej.
Ja, eller hur. Och jag dör av längtan till samlag! Rent sagt är det ju så. Fan vilken smutsig liten sak man är.
Och varför har jag ingen? Varför har ingen fått tag i mig?"

"Frågar du mig vad min största psykiska störning är, så är svaret skamfullt; 'jag avundas människor som har det jobbigt'.
Vad fan är det för svar? Ska jag behöva tycka så?
Jag vill ha dina problem, dina synder och allt som trycker ner dig till grunden. Allt som ger mig en anledning att må dåligt ...
Jag är en patetisk människa. Det är inget nytt. Jag kan inte må bra utan att känna sorg över något.
Jag har ett perfekt liv. Ett liv många kan tänka sig att byta till sig. Därför är jag patetiskt.
En individ som har det skit bra, men som kräver skit i livet - var finns logiken? Jag vill tydligen må bajs bara. Men det är lugnt! För jag har accepterat det.
Men det värsta - det som tar mig till stadiet 'patetisk' - är den att jag vet att den dålda anledningen till mina tankar, är att jag vill ha uppmärksamhet.

Uppmärksamhet.
Det är fan det värsta ordet jag känner till".

Så här var det skrivet i min svarta bok:

"Det var ett år sedan jag senast skrev i den här djävuls boken. Jag förstår inte varför jag känner mig tvungen att ta upp den igen ... Jo. Det gör jag visst det. Jag tror jag har nämnt det tidigare - jag skriver ner allt här, för att jag vill få bukt på mina tankar, åsikter, känslor.
Jag pratar med mina vänner om det, men att prata räcker inte alltid - inte för mig.
Jag är snart hela sjutton månar gammal. Jag har aldrig haft ett förhållande och jag har aldrig kysst någon - jag har inte ens varit i närheten ...
Trots att jag känner mig ensam och i brist av närkontakt från en annan individ, så har jag endå aldrig haft någon som älskar mig, och då menar jag som en älskare älskar.

Jag vill bli berörd.
Jag vill känna mig behövd.
Jag vill bli missbrukad.
Jag vill bli styrd.
Jag vill vara sårbar och kontrolerad av någon.

Mina tankar blir bara värre ju längre bort de för mig ..."