CP tankar del. 4. Jag är kul för f*n.

"Utåt kan man inte längre se att jag mår lite cp. Jag är glad och så gott som social. Det är endå min lyckligaste tid ... Så vad är det här? Vad håller man på med? Går omkring och hoppas på att den rätta ska trampa in i livet, som nån jävla forever alone. Haha, kul ju.
Jag går jämt och hoppas. Jag menar, nu har jag ändrat min stil. Jag är emo och har aldrig känt mig vackrare och mer självsäker som nu - jag fann mig själv. Men fortfarande finns inte den här personen där och kan ta tag i mitt liv. Så vad beror det då på?
Det som återstår är det som jag känner mig mest osäker på.

Min kropp.
Den är nog äcklig och full av fett. Mina lår är två vandrande kycklingklubbor, och min mage är en gammal gele desert som har stått orörd för länge.
Asså, va fa-an Fanelle? Hur vågar du skämta om det nu? Tsk ... really funny.
Jag är inte fylld av ångest, eller något sådant skit, när jag skriver det här inatt. Jag berättar bara som det är - som en status på facebook. Aldrig att jag skulle peka ut mig där".