Vår gemensamma relationsdagbok 2.0

SLÅÅÅÅ MIG HÅRT I ANSIKTET SÅ JAG FÅR KÄNNAAAA ATT JAG LEEEEEVER

SKJUT MIG HÄR OCH NU FÖR NU KAN JAG DÖÖÖ

Det där med att känna sig behövd... Yeah, vet inte riktigt hur det känns.

Idag är det dags för flytt, och det är ju egentligen jättebra, men jag tycker att nästan all förändring är jobbig.

jag tror de flesta runt 25 är upptagna med sig själva och sina karriärer, precis som jag hinner inte annat.
jag hoppas det. annars vet jag inte vad jag måste ändra på.

Jag vill hem. Jag vill hem. Jag vill hem. Jag vill hem. Jag vill hem.

Vill ha vänner, helst i sundvallstrakten. Ger dig kramar och kommer aldrig lämna dig, ok?

Två dagar in på utbildningen och har redan panik och ångest.. Kommer det någonsin bli något av mig?

Fick ett jobberbjudande, fy FAN vad bra! ÄNTLIGEN.

Citat från JamieSXE:

panikattack och sen svimmade
pallar ej mer, går och lägger mig

Ny och starkare medicinkur utskriven. Även en sängplats på akutmottagningen om det skulle bli så illa. Försöker att inte ge upp.

Citat från DCLXVl:

Tycker att människan i huset som går och stänger av tvättmaskinen för mig konstant kan stoppa upp en jävla kaktus i röven.

Vill pussas och kramas med honom och gosa in mig i hans skägg i resten av mitt liv. But no.

Varför kan jag inte lita på någon längre? Vad är det för fel på mig?