Berätta om ditt liv.
Varför öppnar alla sig helt och säger att man hatar sitt liv?
Ofta det skulle bli bättre för att man klagar lol.
Citat från Flygandefanny
Varför öppnar alla sig helt och säger att man hatar sitt liv?
Ofta det skulle bli bättre för att man klagar lol.
Dem vill ha uppmärksamhet.
Citat från Flygandefanny
Varför öppnar alla sig helt och säger att man hatar sitt liv?
Ofta det skulle bli bättre för att man klagar lol.
Du klagar ju genom att säga sådär.
Man kan få tröst av folk, men vissa överdriver ja, men det är skönt att få öppna sig.
Citat från 0penmyw0rld
hatar mitt liv^^
aja typ iaf en förkortning....
Varför skriver du om ditt liv IGEN?
Detta är tredje gången du skriver SAMMA TEXT.
jag älskar mitt liv.
Citat från Blond
Du klagar ju genom att säga sådär.
Man kan få tröst av folk, men vissa överdriver ja, men det är skönt att få öppna sig.
Jag pratade inte om att klaga i allmänhet, för det hjälper - men att klaga på sitt liv hjälper inte.
Klart det är bra att öppna sig. Men jag skulle aldrig skriva ner alla mina problem så att alla kan läsa de :)
Citat från Flygandefanny
Citat från Blond
Du klagar ju genom att säga sådär.
Man kan få tröst av folk, men vissa överdriver ja, men det är skönt att få öppna sig.
Jag pratade inte om att klaga i allmänhet, för det hjälper - men att klaga på sitt liv hjälper inte.
Klart det är bra att öppna sig. Men jag skulle aldrig skriva ner alla mina problem så att alla kan läsa de :)
Word.
Citat från Flygandefanny
Jag pratade inte om att klaga i allmänhet, för det hjälper - men att klaga på sitt liv hjälper inte.
Klart det är bra att öppna sig. Men jag skulle aldrig skriva ner alla mina problem så att alla kan läsa de :)[/i]
Då missförstod jag dig lite.
Jag håller med om att det inte hjälper om man säger att sitt liv suger, jag brukar säga att mitt liv äger.
Jag trodde du menade att det inte hjälper alls om man klagar.
Citat från Blond
Då missförstod jag dig lite.
Jag håller med om att det inte hjälper om man säger att sitt liv suger, jag brukar säga att mitt liv äger.
Jag trodde du menade att det inte hjälper alls om man klagar.
Aha :) det är okej.
Det beror ju helt på vad man klagar över.
Flygandefanny: Ajo :)
OT: mitt liv har varit riktigt bra, bra uppfostran och allt.
älskar mitt liv, och även om jag hade velat klaga hade det inte funnits mycket att klaga, i alla fall inte om man jämför med vad alla skrivit här tidigare
Citat från Blond
Citat från Flygandefanny
Varför öppnar alla sig helt och säger att man hatar sitt liv?
Ofta det skulle bli bättre för att man klagar lol.
Du klagar ju genom att säga sådär.
Man kan få tröst av folk, men vissa överdriver ja, men det är skönt att få öppna sig.
Det som irriterar mig med majoriteten av inläggen i den här tråden är just det att folk lyfter fram allt negativt som hänt i sina liv och skriver aldrig om de positiva sakerna också. Liksom det är ju omöjligt att ingenting alls som är positivt har hänt någon av alla som skriver här. Därför är det pinsamt uppenbart att de flesta vill få uppmärksamhet/medlidande.
Skulle vara skitintressant att läsa här om folk kunde sluta vara så fuktansvärt deprimerande.
Mitt liv är nästan precis som jag önskar det skulle vara :D - Visst har jobbiga saker hänt men that's life.
Citat från Flygandefanny
Mitt liv är nästan precis som jag önskar det skulle vara :D - Visst har jobbiga saker hänt men that's life.
Awesome inställning, det är liksom sådant man vill höra :)
Är helsvensk, föddes på Borås KK (Kvinno Klinik) som det hette då. Datumet var 17 februari 1993 och alla var glada och nöjda.
Växte upp i en liten by i skogen en bit utanför Borås, halvvägs till Varberg ungefär, där jag fortfarande bor.
Vi bodde i det centralaste huset i hela byn, precis brevid byns enda affär tills jag var 1 år.
Då gifte sej mamma och pappa och vi flyttade till en gård strax utanför byn, mamma var lite av en stadsflicka och pappa bonde, dock trivdes mamma väldigt bra och dom bestämde sej för att bo kvar.
När jag var 3 år fick jag en lillasyster, samma år hade jag önskat mej en lillasyster i present så jag blev såklart överlycklig.
Åren gick och allt var frid och fröjd, tillbringade sommrarna i Varberg. Var en av dom "populära" genom hela mellanstadiet och hade många kompisar, var dessutom bäst i klassen i flera ämnen och hade max två-tre stavfel/termin på glosor, både engelska och svenska.
När jag var ca 6 år och började få egna åsikter och inte alltid ville göra som mina föräldrar sa till mej så började pappa bli våldsam.
Bråken pågick flera timmar dagligen och mamma orkade inte längre, hon och min lillasyster satt och grät och pappa skrek och flängde i mej.
Pappa tyckte tydligen att jag hade psykiska problem, när jag va kanske ca 8 år tog han mej till en barnpsykolog, vilket knappast hjälpte för jag satt och skrek så högt och länge jag kunde och sen vägrade jag prata. Vi gick aldrig mer tillbaka.
Sen fortsatte åren som vanligt, flera timmars bråk med pappa dagligen medans mamma och syster satt och grät i soffan.
Förra vintern låste pappa ute mej mitt i natten i bara nattlinne, då fick jag nog och stack. Kom dock hem dagen efter.
Bråken blev värre och värre och allt våldsammare. För ett par veckor sedan stack jag hemifrån i ca 2 veckor utan att mina föräldrar visste var jag var. När jag kom hem var det lugnt i en dag, andra dagen började bråken igen. Jag kom in i en period då jag skolkade hela tiden och höll på att förlora mina betyg, nu är det dock bättre hemma och jag går på mina lektioner igen, bor hos kompisar så ofta jag kan.
Edit; Trots att jag ofta har väldigt ont efter bråken med pappa är jag nöjd med mitt liv, jag menar, det finns folk som har det mycket värre så jag klagar inte. Mina kompisar och deras föräldrar vill att jag ska anmäla honom men det vill jag inte. Han är ändå min pappa och jag älskar honom, han har sina stunder när han är helt underbar även om han kanske låter som ett monster efter vad jag har skrivit. Egentligen är mitt liv väldigt bra, jag har världens underbaraste kompisar och jag är en allmänt glad och positiv person, blir sällan deppig och försöker alltid se saker från den ljusa sidan :)
Där är en sammanfattning av mitt liv.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet