Berätta om ditt liv.
Hej heter Malache jag föddes i Östersund, Jämtland, 1992.(men mina föräldrar är ifrån Libanon, alltså är jag libanes, en arab.)
Har inte varit där sen jag var fyra år.
Kan kännas lite tomt ibland, jag vill bara åka dit och se hur det är. Jag saknar också Östersund och Bräcke otroligt mycket.
Ah, men när jag fyllde sex år så flyttade vi till en liten stad. Inte så kul, så nu bor jag ungefär 45 minuter från Göteborg.
Sen när man väl ska börja på skolan så går det inte bra, jag kunde ingen svenska, hade inga vänner och jag blev retad.
Ja, det höll på så sen jag gick i 6:an. Det var inga roliga tider, jag blev mobbad av allt möjligt.
För att jag var utländsk och att jag var brunögd och så vidare. Det störde mig mycket var att lärare sket i det. Dom brydde sig inte alls och dom hjälpte inte alls till. Dom var bara där som luft, dom andades och inget mer.
Sen ju äldre jag blev, ju krångligare blev det i min familj, jag ville ha kul, jag ville göra det och det där.
Men det blir svårt eftersom jag har två olika kulturer den svenska och den libanesiska.
Det är som att leva i två olika världar. Men så småningom så växer man upp och lär sig att man inte kan göra det man vill.
Mamma och pappa sätter gränser över vad jag får göra och inte. Sen får man också bestämma själv såklart.
Men det är ändå mamma och pappa som bestämmer. Så, ibland kan det vara svårt att göra som vill. Som till exempel festa klockan 12 på natten. Det tillåter dom inte. Dom är rädda om mig. Dom bryr sig om mig. Väldigt mycket.
Men det är bra, det känns som man är uppskattad.
Numera, kan jag fråga min morbror: "Så du hämtar mig från festen?"
- Visst.
Sjukt awesome.
Så wiihoo, jag låter ganska töntig med min text men det är faktiskt mitt liv. Ungefär en del av den.
Föddes en söndag -95.
Det var tänkt att jag skulle bli döpt till Astrid Olivia, men det blev tvärtom istället, vilket jag är glad för.
Växte upp i en fin villa med min mamma & pappa, har aldrig flyttat. Var och är väldigt bortskämd, har 2 äldre halvsyskon, 28 & 25.
Fast jag har aldrig tänkt på att vi inte är helsyskon.
Gick på dagis, bytte dagis, träffade min förra bästa vän, vi var oskiljaktiga fram till 2an ungefär, sen var vi bara väldigt bra kompisar.
Några år hade vi det ganska jobbigt i familjen, men det blev bättre med tiden. Jag gick i skolan och fick nya bästa vänner, som jag fortfarande är bra vän med.
Sen hände det väl ingenting speciellt på några år. Jag bytte musikstil och blev rockare.
Jag började sjuan, blev snyggare och mitt självförtroende blev bättre. Träffade en ny bästa kompis. Sen började vi umgås med 4 andra tjejer, en av dom min barndomskompis. Jag har numera 5 bästa vänner. Det enda jobbiga är en tjej som tror att hon är med i vårat "gäng".
I februari tappade jag kontakten med min bästa bästa vän, eric. Det är nog det som gjorde mest ont. Vi var otroligt nära i lite mer än ett halvår. Det var tack vare honom som jag började lyssna på den musik som jag lyssnar på nu.
Vid samma tidpunkt tog det även slut med en kille jag verkligen gillade, men vi är fortfarande bra kompisar.
Jag har bra betyg, fina kompisar och är hyfsat populär.
Visst, mitt liv kunde vara bättre, men jag är lycklig.
Jag föddes 15 februari -95 i Jönköping. Hade då en fem år äldre syster.
Min familj hade inga pengar, vi bodde i en lägenhet lite utanför Jönköping.
Min pappa var ett psykfall som vägrade inse det själv.
År 1999 eller 2000 (jag vet honestly faktiskt inte exakt datum eller något) tog han livet av sig.
Jag var bara fyra-fem år vid tidpunkten så jag förstod nästan inte vad som hände, och än idag lider jag inte av det. Det är mer som jag aldrig haft någon pappa.
Mamma träffade en ny och vi flyttade till en liten by i norra Dalarna.
Allt här gick bra, jag var glad.. Tills jag i trean började snöa in på musik och blev poppare. Då började jag även spela gitarr, vilket jag måste säga måste ha varit ett av de bästa och mest livsavgörande besluten i mitt liv.
Mitt tuperade hår, randiga strumpbyxor och tyllkjolar gick inte direkt hem hos mina tioåriga klasskamrater, och från dess fram tills femman blev jag mobbad.
I femman flyttade vi till en stad i västra Dalarna. Där bodde vi i två år. Vid den här tidpunkten började jag lyssna på The Libertines och Babyshambles vilket förändrade extremt mycket för mig.
Jag stod fortfarande utanför gemenskapen, men levde för min gitarr, började skriva låtar och strävade efter the arcadian dream.
När jag slutat sexan flyttade vi tillbaka till byn i norra Dalarna.
Nu bor jag här, och är faktiskt glad. :') Okej, jag går reguljärt hos BUP och tar mediciner, men jag är fortfarande nöjd med hur mitt liv är.
Det kommer bli bättre hoppas jag.
<3
Pappa knulla min mamma.
Jag föddes. Jag spydde ut all min mat tills jag var 4år. Undervitkigt tills jag var 12. Fick bulimi, blev frisk. Fick det igen för 1år sen, frisk nu. Ähh...jaa.
Jag hade tänkt att skriva här nu. Av någon anledning.
Heter Nicolina, är femton år. Bor i en skithåla med min familj. Mamma, pappa och min bror.
Har bott här i hela mitt liv, och ingenting speciellt har hänt i mitt liv. Ingen har dött, inget större allvarligt, kanske.
I fjärde klass hade jag världens bästa självförtroende. Jag trodde att jag var snygg, fin, snäll, underbar. Allt det där. Killar ljög till och med om att det var tillsammans med mig. I Femte klass sjönk alltihopa som en sten. Jag började få höra ord som 'fetto', 'fuling', osv. Och där med skadade jag mig själv med flit, för första gången. I sjätte klass färgade jag håret svart. Blev 'mobbad', hatade mig själv. Skadade mig själv. Mobbningen var enorm och mina komplex var större än någonsin. Blev tillsammans med en kille som behandlade mig som skit. Ströp mig, kallade mig för saker som hora, osv, osv. Tvingade mig till att göra saker.
Mja. Började sjuan. Gjorde slut med min pojkvän. Mobbningen fortsatte. Jag var bråkig. Tjafsade med i princip allt och alla. Slogs till och med. Det blev bara värre och värre. Åttonde klass; jag fick prata med en massa lärare, och det blev lite bättre. Jag förändrades. Blev bättre i skolan. Började prestera. Fick fina omdömen och därmed fick jag lite bättre självförtroende. Skaffade även mig en pojkvän. Förhållandet varade i åtta månader. Sedan gjorde jag slut med honom. Över telefon. Idiotiskt.
Nionde klass: relativt bra betyg, ingen mobbar mig, är kamratstödjare, har en fin pojkvän, försöker gå ner i vikt (har gått ner 8-9 kg) och så. Dock är inte det bästa här hemma, men men.
Förstår egentligen inte varför jag skrev här. Kul.
Citat från McKee
Mitt då:
- Föddes i GBG 7/10-93
- Fick allvarlig kolik i tre månader, plus jag blev öronbarn, vattenkoppor och olika problem med magen
- Mamma och pappa separerade när jag var 1½ år
- Pappa träffade sin nuvarande fru och mamma sin f.d sambo
- Fick min lillebror Damien, sen efter kom Delilah
- Pappa började dricka
- Pappas tjej försökte skicka ut mig
- Jag flyttade till Nol
- Sen flyttade jag tillbaka till Angered
- Träffade min dåvarande pojkvän, vi var tsm i ett år
- Mamma och hennes f.d gick isär, hände massa skit hemma
- Jag fick problem med att äta och gick ner från 59-46kg
- Visade sig att jag hade hormonfel (vilket då var hjälp till viktraset, hormonerna överarbetade elr ngt)
- Fick en till lillebror, Dante
- Jag slutade prata med pappa
- Och pappa gifte sig, fick reda på det av en kompis
- Mamma flyttade ihop med sin nuvarande pojkvän
- Du lärde känna världens bästa Bubbla.
And that's it.
fix'd
- föds 1993 på eksjö lasarett
- lever i trång lägenhetsmiljö till vi bestämmer oss att flytta till en gul villa, where I remain to this day
- köper US MARINE-leksaker. pappa blir arg. TRAUMATIZED
- bossar över kille i förskolan. i ettan blir det ombytta roller
- blir arg och okoncentrerad av matten. blir ännu argare när läraren försöker hjälpa mig
- vi är host of ett oändligt antal kattdjur i åren 2002-2005 när vi låter våra två-tre ursprungliga katter föda kullar
- föräldrar skiljer sig, mamma depp, pappa hittar inte jobb; måste flytta skåne, jag upplever orättvisor BLIR ARG, staten och auktoritet blir syndabock
summary: inga dödsfall, förutom en katt vi var tvugna att avliva
edit: 2 kattor :(
Läst igenom hela tråden, lol
Hm, intressant
Vissa är bara så patetiska.
själv har jag haft otroligt bra uppväxt.
Visst, ibland är väll inte allt perfekt, men thats life.
Jag heter Nicole.
Jag är 14 år och är bäst.
Tack för mig <3
Citat från hetchilli
Citat från Myrelisis
Läst igenom hela tråden, lol
Hm, intressant
Vissa är bara så patetiska.
själv har jag haft otroligt bra uppväxt.
Visst, ibland är väll inte allt perfekt, men thats life.
patetiska?
definera "patetiska"
hm, postar samma historia 3 ggr.
Tycker synd om sig själv för att en mobbad tjej hängde efter henne. Och att det var henne det var synd om och inte den mobbade.
osv.
Men visst, vissa historier är verkligen gripande och man bli nästan tårögd.
jaha, jag förstår.
Bra (:
Citat från Dangerous
Jag heter Oscar är född i Göteborg <3 men flyttade till Värmland när jag va 10 år.
Jag har en hund och en katt och 3 syskon. Jag går i 7:an nu och är lite smått mobbad för mitt utseende.
Jag hamnar lätt i bråk. Jag har typ kläder för över 2000kr men vågar inte använda dom för är rädd för att bli mer mobbad.
Det va jag de ^^
Stå för den du är.
varför vara mobbad för att du har kläder över 2000 kronor?
Jag förstår inte. Jävla mobbare. Dom bör dödas.
Herregud, vadå "dom bör dödas"!?
de är säkerligen osäkra, svaga individer, och ska inte alls dödas.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet