BUP - erfarenheter
gick där som 12-13 åring. Sen började jag igen i december samtidigt som jag började på ABE.
Men nu har jag en liten paus och bestämt att jag ska gå till en kurator istället tillsvidare.
Men ska dit om några månader igen på återbesök,
Jag ville inte vara där från början, så det hjälpte inte för mig. Men även om jag hade velat vara det, så var allt "Paulina" gjorde att svara typ "jo, jag förstår" och "och det kan vara väldigt jobbigt för att _______" sympatiskt istället för att hjälpa. Var där för problem med självskadebeteende, och det mest produktiva hon sa om att förhindra det var att "tänka på något annat om det hände".
Citat från toxic_pancake
Jag sökte dit pga depression och det enda de gjorde var att skriva ut olika piller jag skulle ta...
självdiagnostiserad också?
Jag var där när jag var liten (årskurs 3-5) för att jag var "aggressiv" enligt mina föräldrar eller för att inte gick att resonera med eller nåt sånt skit. Vi gjorde massa tester om hur jag interagerade med mina föräldrar. Jag minns att jag tyckte det var kul för att jag fick mina föräldrar uppmärksamhet, men fan vad naiv jag var då. Liten och så ;-)
Nu har jag kompisar och bekanta som vart/går/är där och utifrån dem så hjällper det inte.
Citat från Wonkaa
Citat från toxic_pancake
Jag sökte dit pga depression och det enda de gjorde var att skriva ut olika piller jag skulle ta...
självdiagnostiserad också?
Jag har ingen riktig diagnos men läkaren jag träffa på bup och den jag träffar nu på "vuxenpsyk" sa att det var en depression.
Så jag har stämnings utjämnande, antidepressiva och lugnande utskrivet men inte förrän nu efter ungefär 2 år får jag psykolog kontakt...
Ska dit första gången på tisdag är lite nervös. Hehe. Speciellt efter att ha läst igenom denna tråd...
Citat från SwedishChef
Ska dit första gången på tisdag är lite nervös. Hehe. Speciellt efter att ha läst igenom denna tråd...
Det jobbigaste när jag var på bup var att de pratade med en som om man vore 5 :P
För mig hjälpte inte psykologen ett skit, mådde likadant när jag slutade där som när jag började där, 2 månader i sträck, en gång i veckan, inte värt tiden.
Men har en överläkare där som ställer in medicin så det är jag väl glad för, det hjälper ju mig lite i alla fall.
Jag gick dit förra året, de förväntade sig att jag skulle prata ut om allt när jag satt där tillsammans med mina föräldrar.
Sen sa de bara att jag inte alls verkade deprimerad och att jag inte behövde gå dit mer.
Citat från toxic_pancake
Citat från SwedishChef
Ska dit första gången på tisdag är lite nervös. Hehe. Speciellt efter att ha läst igenom denna tråd...
Det jobbigaste när jag var på bup var att de pratade med en som om man vore 5 :P
Hm. En av de sakerna ja e rädd för o göra faktiskt. Får en känsla av att jag skulle vilja säga te den jag kommer prata med olika saker jag inte vill att den ska göra, men kommer inte kunna o dessutom kommer min mamma va med. haha. och isf lär jag få en diagnos på en gång pga det. haha
Citat från toxic_pancake
Jag har ingen riktig diagnos men läkaren jag träffa på bup och den jag träffar nu på "vuxenpsyk" sa att det var en depression.
Så jag har stämnings utjämnande, antidepressiva och lugnande utskrivet men inte förrän nu efter ungefär 2 år får jag psykolog kontakt...[/i]
Vänta nu, du har ingen riktig diagnos men två läkare har ändå kunnat definiera din diagnos som depression?, låter ju lite konstigt. Dessutom, om dem nu ansåg dig ha depression, grav nog för att skriva ut tre olika läkemedel till dig verkar det väldigt absurt att du fick kontakt med en psykolog efter två år med tanke på att en depression definierad av läkare brukar anses allvarlig nog att få komma i kontakt med psykolog direkt pga. den ökade risken för självmord samt annat.
Citat från Heroin
Citat från toxic_pancake
Jag har ingen riktig diagnos men läkaren jag träffa på bup och den jag träffar nu på "vuxenpsyk" sa att det var en depression.
Så jag har stämnings utjämnande, antidepressiva och lugnande utskrivet men inte förrän nu efter ungefär 2 år får jag psykolog kontakt...
Vänta nu, du har ingen riktig diagnos men två läkare har ändå kunnat definiera din diagnos som depression?, låter ju lite konstigt. Dessutom, om dem nu ansåg dig ha depression, grav nog för att skriva ut tre olika läkemedel till dig verkar det väldigt absurt att du fick kontakt med en psykolog efter två år med tanke på att en depression definierad av läkare brukar anses allvarlig nog att få komma i kontakt med psykolog direkt pga. den ökade risken för självmord samt annat.
Jag har inte gjort en utredning så därför har jag ingen riktig diagnos^^ och tydligen krävdes det att jag skulle skära upp handleden och vakna på akuten för att få psykolog kontakt :)
Före det hade jag bara blivit bortsläpad eller väckt på järnvägen några ggr...
Citat från toxic_pancake
Jag har inte gjort en utredning så därför har jag ingen riktig diagnos^^ och tydligen krävdes det att jag skulle skära upp handleden och vakna på akuten för att få psykolog kontakt :)
Före det hade jag bara blivit bortsläpad eller väckt på järnvägen några ggr...[/i]
Jasså. Jag har depression och jag fick en utredning gjord direkt samt kontakt med en psykolog utan att skära upp någon av mina kroppsdelar..samt att om du nu velat dö så illa att du lagt dig på järnvägen låter det ju jävligt konstigt att du inte fått vård direkt.
Citat från Heroin
Citat från toxic_pancake
Jag har inte gjort en utredning så därför har jag ingen riktig diagnos^^ och tydligen krävdes det att jag skulle skära upp handleden och vakna på akuten för att få psykolog kontakt :)
Före det hade jag bara blivit bortsläpad eller väckt på järnvägen några ggr...
Jasså. Jag har depression och jag fick en utredning gjord direkt samt kontakt med en psykolog utan att skära upp någon av mina kroppsdelar..samt att om du nu velat dö så illa att du lagt dig på järnvägen låter det ju jävligt konstigt att du inte fått vård direkt.
Det var ju bara att vänta på att medicinerna skulle börja hjälpa enligt bup iallafall men de har ju inte hjälpt än så :)
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet