BUP - erfarenheter
Hade kontakt med BUP för första gången då jag var 6 år gammal. Då hade jag blivit utsatt för fysisk och psykisk misshandel . Jag fick ha "sandlåds-terapi" och eftersom jag var frisk så fick jag ingen diagnos och kunde gå därifrån. Alla känslor, röster, minnesluckor väntade så klart till senare då jag började komma in i puberteten. När jag var 12 berättade jag till slut för mamma och jag togs till BUP igen, då jag var i ett deprimerat tillstånd. Med hjälp av en psykolog som hade vart med i utredningarna då jag var barn, hjälpte mig med samtal och Symbol-Drama. Hade blivit av med den första delen av min Post-Traumatiska Stress Syndrom då jag fyllt 14. När jag fyllt 15 hade jag råkat ut för ett övergrepp och då mådde jag så illa att jag blev inlagd. Inga konstigheter, inga svårigheter. Jag löd alla vårdare och psykologer, för jag ville må bra. Sedan började jag hos min psykolog igen med samma terapi som innan. Tog även Atarax som jag sedan slutade med. När jag fyllde 16 var jag helt frisk, glad, pigg och stark som aldrig förr. Jag gjorde precis som min psykolog sa och jag vet inte varför så många klagar på psykvården, för mig har den alltid varit till stor hjälp.
Var där för någon vecka sedan och fick höra att mina problem inte egentligen var problem utan bara normalt och att jag inte behövde någon hjälp
Har också tidigare blivit tvångsdiagnoserad och nekad till medicinering, gillar inte bup
Letat efter bra psykolog i typ 3 år, och nuhar jag världens bästa. Kommer gråta när jag måste sluta träffa henne.
För mig har jag mer märkt att de bara vill ha bort mig.
Ställer enorma krav på en när man mår som värst, de vill alltid putta en till jobbstigen och tror att man blir bättre efter första mötet. Har känt mig som en börda hos dem mestavdels av min tid där. Och dem sket i mig efter diagnosering, det var min socialsekreterare som ingrep men inte för min egna hälsa. Dem hade krav på min skolgång och trots att jag inte klarade med skolan så satte dem in tvång ändå, fast det funkade inte heller då jag bara mådde värre. Hon försökte få en tid hos rehab för mina sömnproblem för hon trodde att min skolgång skulle falla tillbaka i plats då, fast killen jag satt med förklarade enkelt att depression och sömnproblem går hand i hand, och att dem hade inte gett mig hjälpen jag behövde för att lösa de 'sömnproblemen' Men allt har inte vart dåligt, har fått jättebra hjälp av en psykolog också som diagnoserade mig. Tycker dock det är lite konstigt när jag bett om hjälp för min ångest, socialfobi och ADHD när dem bara haft fokus på min ADHD medicinering och inte hur jag ska hantera den. Dem är väldigt medicininsatta. Nu när jag behöver och vill ha hjälp med min depression så nekar dem. Förut gav dem mig bara en utskrivning på medicin efter fem minuters prat hos en psykolog och bad mig gå hem och tänka på det. Hade jag tagit ut de så hade det bara slutat illa, och dem tog uppenbarligen inte hänsyn till såna risker eller brydde sig överhuvudtaget över hur jag mådde. Den är ok. Fast dem har inte sån stor koll över saker och ting alls. Dem vet heller inte att många ungdomar ljuger för flertal orsaker så som rädsla. Fokus på terapi istället för medicinering i första hand. Sen måste dem verkligen sluta med feldiagnosering, har haft ett x antal vänner som har fått helt fel diagnos.
jag gick i bim bip och biv, vad exakt är skillnaden mellan de och bup?
Citat från EN:
jag gick i bim bip och biv, vad exakt är skillnaden mellan de och bup?
"BIM vänder sig till barn och unga i familjer där det finns beroende av alkohol, tabletter, lösningsmedel eller narkotika.
BIP vänder sig till barn och unga i familjer med psykiska problem.
BIV vänder sig till barn och unga som lever med våld i familjen."
BUP = Barn- och ungdomspsykiatrin
Min uppfattning är att BIP, BIM och BIV är mindre verksamheter med fokus på barn i dysfuktionella hemförhållanden. Erbjuder främst stödgrupper, tror jag. BUP är en större verksamhet med bredare fokus och mer beredskap. Skulle säga att BUP är motsvarigheten till Vuxenpsykiatrin fast för minderåriga. Rätta mig om jag har fel, har ingen större koll på BIM, BIV och BIP
BUP finns tillgängligt i hela landet, vet inte om det gäller för de andra
BUP är pinsamma. Åt 75 st(två och en halv burk) Concerta 54 mg(hade aldrig tagit de innan så nolltolerans) med 80 st sertralin 50 mg,nersköljda med 96 % hembränt när jag var 17 år. 5 dagar på sjukhuset och jag fick åka hem. Hur fan tänkte dem då? Att bli inlagd på psyk är väl det viktigaste då,då jag fortfarande mådde skit.
Och ja,det var det värsta jag varit med om ;)
Nån eller ett par månader senare bröt jag mig in i vårat medicinskåp vi hade,och överdoserade igen,då blev jag inlagd.
Iaf någon vecka innan jag bröt mig in i skåpet så sa jag till BUP(hade hembesök rätt ofta som inte gav något speciellt) att Cymbaltan jag ätit ett tag börjar förlora effekt,precis som alla SSRI/SNRI preparat gör för mig.
Näe,dem sa att jag skulle fortsätta äta de ENBART för att jag skulle fylla 18 någon månad senare och bli förflyttat till vuxenpsyk. Dom ville inte ha ansvaret,så vad händer.. Läs ovan.
BUP fick massor kritik efter och vi fick en ursäkt...
Annars,ja. BUP kan lite saker och det finns kompetent personal, som dock inte kunde hjälpa mig. Vuxenpsyk är mycket bättre :)
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet