A poor player that struts and frets his hour upon the stage

Jag skrev mitt förra blogginlägg klockan sex på morgonen, och orkade därför inte förklara vad jag ville säga med dikten. Förklaringen kommer nu istället.

"Life's but a walking shadow, a poor player that struts and frets his hour upon the stage, and then is heard no more. It is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing."
-Från "Macbeth" av William Shakespeare.

Jag har alltid tolkat citatet som att ett liv är oändligt litet, och att vi är skräckslagna och oroade över allt, men när allt kommer omkring betyder våra liv ingenting. Shakespeare menade kanske någonting annat, jag har aldrig läst hela Macbeth. Jag vill göra det så fort jag har läst klart några andra bäcker. Det kanske skulle ändra hur jag ser på citatet. Jag ville i alla fall skriva någonting med det budskapet, och den här dikten växte fram. Den blev lite religionskritisk också, kunde inte hjälpa det.

"Han" i dikten är Gud, och bägaren han dricker ur är ett människoliv. Jag skrev det som en protest mot folk som säger att allt händer av en anledning, att Gud bestämmer när man ska dö, och att man dör av en anledning. Det är ingenting jag tror på. Det finns inget "öde", eller någon "anledning". Framtiden blir vad vi skapar den till.

Den andra versen handlar om livet och hur vi till slut blir bortglömda. Den tomma bägaren är en död människa, och när bägaren blir diskad är människan glömd. Att bägaren blev ställd i ett skåp och aldrig drucken ur igen, ska visa att ett liv inte är stort, och att det vi göra inte spelar någon roll i det stora hela.