Civilstatus:
Singel
Läggning:
Homosexuell
Intresse:
Slåss
Bor:
Med föräldrarna
Politik:
Miljö
Dricker:
Vatten
Musikstil:
Hårdrock
Klädstil:
Hårdrock
Medlem sedan:
2013-10-28
Jag hörde mummel från klassrummen
Dämpade okända röster
Och allting var ljummet
Som ett bortglömmt vattenglas
Som stilla står kvar på köksbordet
Just efter att solen gått ner
Just efter att Karlstad är lämnat i mörker
Det enda som rör sig
Två egendomliga människor intill Noret
Och det enda som rör dig är den halvhjärtade känslan av hopplöshet, nagellacksflagor som faller ner och inte syns mot den svarta hårda marken
Liksom kamofleras mot jorden
Fastnar i våra kläder
Följer med oss hem och blir till ännu ett minne av natten
Det är ännu några månader tills solen går upp
Vi har alltid i världen
Att ligga i gräset som är knöligt av stenar
Och tänka och fundera
Och kyssas så som man bara gör i mitt huvud
Vi hade en skittråkig elevrådsdag för några veckor sedan, och jag fick tid till att kladda ner lite som jag hade i huvudet.
Jag skrev mitt förra blogginlägg klockan sex på morgonen, och orkade därför inte förklara vad jag ville säga med dikten. Förklaringen kommer nu istället.
"Life's but a walking shadow, a poor player that struts and frets his hour upon the stage, and then is heard no more. It is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing."
-Från "Macbeth" av William Shakespeare.
Jag har alltid tolkat citatet som att ett liv är oändligt litet, och att vi är skräckslagna och oroade över allt, men när allt kommer omkring betyder våra liv ingenting. Shakespeare menade kanske någonting annat, jag har aldrig läst hela Macbeth. Jag vill göra det så fort jag har läst klart några andra bäcker. Det kanske skulle ändra hur jag ser på citatet. Jag ville i alla fall skriva någonting med det budskapet, och den här dikten växte fram. Den blev lite religionskritisk också, kunde inte hjälpa det.
"Han" i dikten är Gud, och bägaren han dricker ur är ett människoliv. Jag skrev det som en protest mot folk som säger att allt händer av en anledning, att Gud bestämmer när man ska dö, och att man dör av en anledning. Det är ingenting jag tror på. Det finns inget "öde", eller någon "anledning". Framtiden blir vad vi skapar den till.
Den andra versen handlar om livet och hur vi till slut blir bortglömda. Den tomma bägaren är en död människa, och när bägaren blir diskad är människan glömd. Att bägaren blev ställd i ett skåp och aldrig drucken ur igen, ska visa att ett liv inte är stort, och att det vi göra inte spelar någon roll i det stora hela.
Ett satans kors,
metallängen, metallhjärta.
Dödens gång,
helvetes fors,
järnsäng, järnsmärta.
Gärna för mig,
då silverskruvar klämma åt,
alltför hårt,
kring mina vrister.
Gråt tårar av guld min vän,
ty att sörja är sanningen
Under järnkors,
under ruttet liv,
skelett bli till stoft,
kött multna bort.
Världen ha sin gång,
livet sjunga sin sång.
Gärna för mig,
min vän.
Gråt tårar av kärlek,
ty att sörja är männsklighet.
Den här dikten skrev jag förra sommaren på ett litteraturläger. Vi gade gått till Västra kyrkogården, där vi fick uppgiften att ta inspiration från gravarna och skriva någonting. Jag hittade ett speciellt järnkors med en ängel på, och det här kom fram.
Jag lägger ut den här dikten, trots att jag inte är helt säker på om jag är nöjd med den elller inte. En stor inspirationskälla var Ferlins "I folkviseton". Jag älskar den dikten. De flesta kärleksdikter har jag svårt för, men "I folkviseton" beskriver hur jag känner för Mulle så bra. Tankarna vandrar till henne när jag läser den.
Dikten jag skrev, "En allitration", handlar inte om Mulle. Jag vet knappt själv vad den handlar om. Första halvan är något i stil med "Rosor slår ut ur den hårdaste mark som sol över mörka gärden". Den andra rimmar fint. Här är den i alla fall.
En allitration
Som rosa rosor i rostiga tunnor,
och röda runor ristade i sten.
Är den rivande kärleken fan så klen,
eller ljuvligt smekande silkeslen?
Jag är en sån som inte tycker om att läsa mina dikter inför folk, speciellt inte släken, usch. Men det känns lite dumt att de bara ska skräpa i mina lådor. Jag funderar att lägga ut min poesi här lite då och då. En nyskriven dikt kommer eventuellt upp imorrn, vi får se. Jag är lite osäker på den, än så länge.
"Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.
Så sitter på åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet."
"Du har tappat ditt ord" av Nils Ferlin ur diktsamlingen Barfotabarn. Troligen den vackraste dikt som någonsin har skrivits.
Bit huvudet av ondskan, den skriande vilda.
Låt blodet stelna, se med ögon så milda,
på döden du dödat, du mördarmaskin.
En man till det yttre, i sinnet ett svin.
Jag hoppas du sover illa inatt,
och att din sommar blir regnig och dyster och matt.
Jag önskar att du dig av oro vrider och vänder,
och ditt hjärta blir kramat av iskalla händer.
