kroppen

jag drar i mig ruset från någonting jag egentligen hatar och några timmar senare hör jag mig själv skrika JAG SKA ALDRIG MER ÄTA I HELA MITT LIV och någonstans där insåg jag, som om jag såg mig själv i periferin, vilken trasig själ jag är. jag har inte vägt mig på länge, men jag vet att jag inte varit så här tunn sedan högstadiet och det skrämmer mig, herregud vad det skrämmer mig men samtidigt ger det mig ett rus jag inte kan jämföra med varken droger eller kärleksrus. jag tror alla som någon gång skadat sig själva på något vis har känt samma sak. känslan precis efter att du tryckt det halvtrubbiga bladet från en trasig pennvässare en centimeter ner under huden bara för att få känna smärtan. känslan, efter att du stoppat fingrarna i halsen bara för att få känna dig tom.
du skäms.
du skäms, men du kan inte sluta.

jag har haft så många kapitel i mitt liv. jag har vänt så många blad. rivit bort sidor och förträngt hur jag mått. och så kom anorexin. jag kan inse nu vilken trasig själ jag är. men jag kan aldrig erkänna det. inte för någon kan jag erkänna det.

jag kan aldrig dö, men jag kan aldrig leva heller.