jag vet inte

jag kan knappt ta mig upp ur sängen
och när jag väl tagit mig upp sitter jag bara i soffan och stirrar
timme efter timme efter timme efter timme
gömmer mig i olika serier och försvinner från min egen kropp, stirrar ner på mig själv som i en utanför kroppen upplevelse
när
hur
varför
blev jag såhär?
nedanför mitt fönster går folk förbi och lever sina liv
men här uppe är jag fast i något slags limbo mellan livet och... vad nu detta är

jag är inte död men jag lever inte heller

ingen i denna stad vet ens vem jag är. jag kunde lika gärna vara osynlig.

kanske är det därför jag känner mig såhär
olevande

osynlig och olevande