insomnias blogg

i måndags hämtade jag ut ett recept på imovane, i tisdags natt var de slut. två dagar tog det för tre kartor att försvinna. två dagar med alkohol, zopiklon, CB och 0 verklighetsuppfattning alls. kallsvettningar och bomull i huvudet. det var så jävla skönt tills det tog slut.

alla mina sömn och ångestdämpande mediciner tog slut ungefär samtidigt som jag hämtade ut recepten, som vanligt. ligger i sängen och bara stirrar. trummar med fingrarna, kan inte slappna av. det liksom rycker i kroppen av obehag, önskar jag hade en enda dos som kunde få sängen att kännas mjuk som bomull. ingen ångest cirkulerande inuti, bara ett fjäderlätt huvud och en avslappnad kropp inrullad i ett täcke. ett plåster för hela själen.

imorgon ska jag fixa något som kan få mig att flyga igen.

jag drar i mig ruset från någonting jag egentligen hatar och några timmar senare hör jag mig själv skrika JAG SKA ALDRIG MER ÄTA I HELA MITT LIV och någonstans där insåg jag, som om jag såg mig själv i periferin, vilken trasig själ jag är. jag har inte vägt mig på länge, men jag vet att jag inte varit så här tunn sedan högstadiet och det skrämmer mig, herregud vad det skrämmer mig men samtidigt ger det mig ett rus jag inte kan jämföra med varken droger eller kärleksrus. jag tror alla som någon gång skadat sig själva på något vis har känt samma sak. känslan precis efter att du tryckt det halvtrubbiga bladet från en trasig pennvässare en centimeter ner under huden bara för att få känna smärtan. känslan, efter att du stoppat fingrarna i halsen bara för att få känna dig tom.
du skäms.
du skäms, men du kan inte sluta.

jag har haft så många kapitel i mitt liv. jag har vänt så många blad. rivit bort sidor och förträngt hur jag mått. och så kom anorexin. jag kan inse nu vilken trasig själ jag är. men jag kan aldrig erkänna det. inte för någon kan jag erkänna det.

jag kan aldrig dö, men jag kan aldrig leva heller.

ju fler samtal jag går på, desto mer taggad blir jag att gå ner. haha, så sjukt det är egentligen. triggas av min egen behandling. är en sån misslyckad själ.

är så jävla deprimerad. det är helt sjukt. och resultatet blir hetsätning och flera kg viktuppgång = mer deprimerad. helvete

det är tur att jag inte har någon våg hemma. annars skulle jag få psykos efter denna helg. måste gått upp minst 3 kg... har inte rört på mig och ätit som ett jävla jag vet inte ens. ser så stor ut att jag nästan vill gråta.


nu ska jag fasta några dagar

det var konstigt

jag kan knappt ta mig upp ur sängen
och när jag väl tagit mig upp sitter jag bara i soffan och stirrar
timme efter timme efter timme efter timme
gömmer mig i olika serier och försvinner från min egen kropp, stirrar ner på mig själv som i en utanför kroppen upplevelse
när
hur
varför
blev jag såhär?
nedanför mitt fönster går folk förbi och lever sina liv
men här uppe är jag fast i något slags limbo mellan livet och... vad nu detta är

jag är inte död men jag lever inte heller

ingen i denna stad vet ens vem jag är. jag kunde lika gärna vara osynlig.

kanske är det därför jag känner mig såhär
olevande

osynlig och olevande

sa min kurator till mig idag

jag måste slå ångesten på käften

men om jag redan dämpar min ångest med ännu mer ångest, hur ska jag då veta hur man slåss med sin oro? hur ska jag kunna må riktigt bra när jag inte ens vet hur det känns att må riktigt bra?

det är så konstigt. att jag ena sekunden kan sitta och äta en, vad jag anser är, "normal" portion mat och samtidigt tänka att det är OKEJ, det är LUGNT, inget kommer HÄNDA bara för att du precis åt lite sallad

........men sekunderna efter sista tuggan är svald kommer paniken
kommer jag gå upp nu? kommer jag bli uppsvälld? fan jag är nog lite fetare ändå va? mina lår ser ju nästan lite större ut eller?

......och sekunderna efter det måste jag låsa in mig på toan och spy.

min onda cirkel. varje dag är likadan. mitt huvud lurar i mig att jag kommer må bra om jag äter fast jag egentligen VET att jag bara kommer vilja spy efteråt. att ångesten kommer ta över helt. varje. jävla. dag.


idag var en sån dag. dock bestämde jag mig för att träna istället för att spy, vilket var otroligt skönt för jag hatar egentligen att spy. mina tänder hatar också att jag spyr. hursomhelst sprang jag så jävla fort och långt jag bara orkade och hamnade på ett ganska rejält kaloriunderskott, vilket i min värld borde vara BRA, men det räcker liksom inte ändå. önskar egentligen att jag bara kunde svälta mig, men som den hetsätare jag är verkar just svält vara helt omöjligt. det räcker att jag ser en BILD på mat så triggas hungern igång och jag måste tömma kylen på allt jag hittar. det är så äckligt och jag hatar mig själv för att jag gör så, men jag kan liksom inte sluta heller.
det sitter redan för hårt i mitt huvud.
alldeles för hårt.